tystlidande

Blev en väldans fart i baken efter att ha sett lönen på bankkontot, fick något lyckoryck och har ringt runt och fixat ett nytt sparkonto med toppenränta så man får lite valuta för pengarna man drar in och har kollat i mina pensionspapper, tråkigt men mycket viktigt för framtiden. Medans jag satt och höll på fick jag en flashback till hur det var för flera år sen, när jag höll på med exakt samma sak. Jag påminns om att 2 år av mitt liv har försvunnit, där jag inte kunnat göra annat än kämpa för att "komma tillbaks". Jag blir stressad för att hinna med allt jag "borde" gjort istället under de 2 åren, som tex plugga och ta mig framåt i livet, än så länge har jag bara tagit mig upp till det stället där jag slutade.

 

Jag kan bli lite, ja vad kan man kalla det, avundsjuk? på hur jag sett andras liv utvecklats under tiden, de har köpt lägenhet, gift sig, skaffat barn medans jag "bara" är här. Jag känner mig misslyckad och önskar att jag hade fått ett liv som de flesta andra har, med "vanliga problem". Jag tror aldrig jag nämnt min ålder under tiden jag skrivit här, och vill inte skriva ut exakt ålder men jag är mellan 23-27 år och livet borde inte vara så problemfyllt som mitt är och har varit under flera år. Jag undrar hur allt hade blivit om jag aldrig hade träffat han, vem hade jag varit då? Vad hade jag gjort? Vart hade jag bott? Ibland kan man bli lite bitter, och det är okej tycker jag bara det inte tar över hand. Jag gör mitt bästa nu för att komma dit jag vill vara och jag lät i alla fall inte honom ta hela mitt liv ifrån mig, jag tog tillbaka det han hade stulit från mig. Jag saknar inte honom eller vårat förhållande alls, jag får snarare smått panik när jag tänker på hur det skulle vara att fortfarande vara med honom; så mycket man inte hade kunnat gjort, så dåligt man hade mått och så liten man hade känt sig. Man förstår inte där och då hur nedbruten man är, jag var jämsides med golvet, men nu när jag tänker på saker som han sagt till mig förstår jag inte hur jag kunde ta det, och bara acceptera det liksom utan att säga ett knyst. Det där kan göra mig arg, varför sa jag inget tillbaka? När han slog mig, varför slog jag inte tillbaka? Jag vet, det funkar inte i praktiken men det är så jag känner.