tystlidande

Fick ett samtal från min kontaktperson på arbetsrehabiliteringen i dag och man kan väl konstatera att jag börjar gå i motvind nu... men det tillhör ju livet. Man får sig en knäpp på näsan som påminner en om att man måste kämpa och vara tacksam, man får också påminna sig själv om att det finns en mening med allt.

Våren är verkligen inte min tid på året, har aldrig varit det, den är alltid bara allmänt jobbig och tung.