tystlidande

I söndags var jag och en vän hemma hos en annan vän, vi hade köpt med oss massa gott och så bakade vi en rabarber och blåbärspaj som vi åt på baksidan av huset i solen. Vi spenderade hela dagen hos henne och vi hade så roligt att vi glömde bort tiden så jag kom hem alldeles för sent egentligen så jag fick snabbt diska och sedan lägga mig eftersom jag skulle upp 06.15. Jag bestämde mig för att berätta sanningen om mitt liv och varför jag flyttat hit för dessa två vänner som är god hjärtade människor och som några av få som jag känner att jag kan lita på, kändes som en stor sten lyftes från bröstet efteråt och dagen efter fick jag ett jätte fint sms av den ena som värmde i hjärtat. Ångrar inte en sekund att jag berättade och känner ingen ångest eller rädsla alls över beslutet.

Deras reaktion på det jag berättade var nog chock, de tyckte hela situationen var hemsk och kunde nog först inte ta in det riktigt, kan nån som är så glad ha så stora problem kanske de tänkte? Det passar nog inte in i bilden man har om mig. Först såg det lite ut som att de väntade på att jag skulle säga "jag skämtade bara", men när det sjunkit in lite så visade de stor empati och frågade lite frågor om situationen osv. Det jag sa var att jag lever med skyddad identitet och gömmer mig från en man som vill döda mig, sa knappt något om den fysiska misshandeln, mer den psykiska som förklarar lite varför jag är som jag är eller reagerar som jag gör men det var inte specieltt mycket det heller, det blev mest prat om hur jag lever och hur jag skyddar mig. Detta väcker också ilska inom många, varför hjälper inte samhället mer och skyddar de som är utsatta...

I och med att jag har berättat känner jag mig friare, jag ska ta tillbaka mitt liv och inte låta han styra det! Jag vill inte behöva vara rädd eller undvika människor pga situationen som jag hamnat i, jag kommer alltid vara försiktig, men det är dags att låta människor komma nära igen.