tystlidande

Jag och J har haft en jätte trevlig dag, vi har pratat som bara den och klurat på både den ena och det andra. Vi träffades först 14.15 och gick till vårt vanliga fika och åt varsin sallad, därefter gick vi förbi mataffären för att köpa med oss massa gott innan vi tog bussen hem till mig. Jag vissade J massa bilder från tiden då jag var ihop med mannen som misshandlade mig, även bilder på familjen och gamla vänner. Även 5 bilder jag tagit efter att jag blivit misshandlad vid två olika tillfällen låg i samma hög så jag visade dom också. Jag tror inte jag fattar hur illa berörda människor blir av att se de bilderna, även fast de är lååångt ifrån extrema. J sa att man fick en annan bild av hela situationen när man ser bilder, det blir mer verkligt vad jag varit med om och man kan förstå mer på något sätt. Det förstår jag.

 

När J hade åkt hem kollade jag på bilderna igen, "vad är det som är obehagligt egentligen?". Jag försökte tänka mig in i att jag vara någon annan som ser dessa bilder på mig, som om att det där hade hänt min bästa vän eller något. Då såg jag det lite klarare, kunde förstå känslan som kan uppstå lite bättre. Speciellt på bilden där man ser hela ansiktet; bulan i pannan, uppsvullnaden vid ena ögat och läppen, hela ansiktet ser så olyckligt ut, man ser smärtan, mer än bara smärtan efter skadorna. Undra vad min familj skulle säga om dom såg bilderna?