Massa tankar och funderingar
Kom och tänka på min födelsedag som börjar närma sig, och kom då även på mailet som jag fick av han samma dag som jag fyllde år 2010. Jag blev på ett sätt arg att han var den första som skrev grattis (dock såg jag det på dagen men han skrev mailet 02:06 natten till min födelsedag), jag ville inte att han skulle bry sig om mig, att han skulle glömma mig, samtidigt som jag kände hur saknaden sköljde över mig. Jag undrar vad han tänkte när han skrev det, om han saknade mig så mycket att det gjorde ont då? Tänkte han då på allt det där som var "typiskt mig" och som vi alltid skrattade åt? Saknade han mina filosofiska tankar?
Såhär löd mailet, ordagrant;
Grattis på födelsedagen. Hoppas du får en bra dag. Du ska veta att jag finns här för dig oavsett vad du än behöver. Tveka aldrig. Du finns i mitt hjärta. Är orolig för att något hänt dig.
18 december är det 2 år sen jag hörde något från honom sist personligen, dock så ringde han till en släkting i januari 2011 och låtsades vara någon annan och frågade efter mig. Ingenting har varit lätt med att lämna eller att leva med honom. Livet var i flera år en stor smärta. Ett öppet sår någon hela tiden strödde salt i. Igår gick jag och J förbi skyddade boendet jag bodde på, pekade ut vilka rum jag bott i och ungefär hur det såg ut, förklarade vad vi brukade göra, hur dåligt man mådde. Det känns overkligt vissa stunder att jag spenderade 7 månader där.
Jag tänker på hur hela mitt liv varit, jag har liksom haft så många olika liv i ett och samma liv. Först var man en vanlig tonåring, sedan blev man flickvän till en kriminell kille och levde endast i de kriminella kretsarna, blev misshandlad och att hälsa på ett fängelse blev vardag. Fick sedan leva på flykt och på ett skyddat boende och den konstiga livssituationen som uppstod där och nu är jag här, ett liv som inte tillhör ovanligheten men samtidigt är man inte helt som "alla andra". Jag har hemligheter och en historia man aldrig kan se igenom mitt skal. Läser "Snabba cash" och vissa delar är det hög igenkänningsfaktor på, och det känns konstigt att man har levt i sånt men livet nu är så långt ifrån det man kan komma. Man har i alla fall mycket att berätta för barnbarnen...
Kommentarer
Trackback
