tystlidande

Är ledsen, vill gråta för det gör så ont. Jag vet inte ens varför, jag vet inte varför det gör ont. Är jag besviken för hur det gick på provet? Kan det verkligen göra så ont? Är så besviken över mig själv, har lagt ner mycket tid på att plugga inför det här provet och när jag väl satt där blev jag jätte stressad och fick hjärnsläpp, jag hade även pluggat på saker som jag absolut tänkte var viktiga att kunna, så jag la ner mycket tid på den biten men frågorna var på biten jag inte hade lika mycket koll på. Stressen som bara ökade när jag satt där vid bänken var hemsk, det var inte såndär vanlig "nervös-stressad", utan det var samma typ av stress som jag levde med under flera år. Den liksom högg mig inifrån. Jag vet inte varför den kom, varför det blev en sån kraftig reaktion på stressen, jag var på väg att ge upp och gå därifrån för det nästan blev olidligt. Jag känner hur stressen har påverkat kroppen fysiskt och det är obehagligt, känner mig nästan sjuk.. vill sätta mig i ett hörn och dra upp knäna mot hakan och bara sitta där i flera timmar.

 

Men det är nog inte det som gör så ont i själen. Stressen. Den står nog mer för utmattningen men det är svårt att veta när det är två så kraftiga känslor som kommer samtidigt... var hos psykologen idag och hon lyckades trycka på rätt knapp, komma in på rätt ämne, ett ämne jag hade glömt, och kanske aldrig tidigare förstått hur starkt det präglat mig. Samma mönster återkommer i mitt liv och pusselbitarna faller ihop. Innan jag träffade han så hade jag en killkompis, vi var väldigt bra vänner och tyckte mycket om varandra, men han tyckte om mig på ett annat sätt än jag tyckte om honom. Den här killen hade haft en svår uppväxt och blivit misshandlad av sin pappa precis som mitt ex, och han, precis som mitt ex, tyckte om mig på ett annat sätt än jag tyckte om honom. Jag såg mitt ex som en vän i början och var inte alls intresserad av ett förhållande med honom, men mitt ex var förälskad i mig. Jag ville bara hjälpa honom, på ett sätt som någon aldrig hjälp mig. Jag ville "rädda" honom, ta hand om honom. Ställa upp. Jag trodde att jag kunde få honom ur det kriminella och jag såg hans rop på hjälp (men som jag nu inte vet om det verkligen fanns). När han kom ut ur fängelset förväntade han sig ett förhållande, och jag visste det, men jag kände inte de där rätta känslorna, han var min vän... men jag kunde bara inte svika honom, efter alla brev och telefonsamtal, så jag blev ihop med någon som jag inte älskade.  Min tidigare killkompis blev jag i princip aldrig ihop med, varför jag skriver "i princip" är för att vi enligt , honom under en kort period var ihop och jag var så svag att jag inte vågade säga sanningen, jag ville inte svika honom för jag visste hur det kändes och så ville jag inte få någon annan att känna. Jag gav upp en bit av mig själv, ljög och spelade med. Kan tillägga att jag var väldigt ung vid det här tillfället, vilket man kanske förstår. Den här killkompisen var inte snäll mot mig, och jag skäms över att skriva det här, men han slog mig. Precis som mitt ex gjorde. Han slog inte alls på samma sätt som mitt ex men jag gick alltid runt med blåmärken på armarna. Han hotade mig ofta "gör du inte si eller så för mig kommer jag sprida rykten om dig, att du är en hora och har legat med den och den, och de vet att alla tror mer på mig än dig". Det började inte såhär, det växte fram med tiden och han fick mig att tro att jag inte kunde klara mig utan honom, att jag måste ha honom i mitt liv. Jag borde sagt "men sprid ryckten då, vem fan bryr sig, viktigaste är att jag vet att jag inte är någon hora", men i den åldern brydde man sig mycket om vad andra tyckte, och jag hade väldigt dålig självkänsla. Jag var jätte rädd för honom till slut, inte för att jag trodde han skulle döda mig, utan för att han alltid hotade mig och var riktigt elak.

 

Dessa två killar som har betytt så mycket för mig, skadade mig. De bröt ner mig till minsta lila organsim man kan tänka sig. Och jag undrar varför jag tror alla är onda, varför jag är rädd för att människor ska vilja skada mig på olika sätt. Här har jag svaret, i den här texten. Jag vet att någon av alla som läser den här texten kommer tänka "åhh typisk, så här slutar det alltid, en dum tjej som är med dåliga killar och inte fattar det, inte konstigt hon blir misshandlad". Men man måste se längre än näsan räcker, läsa mellan raderna. Det finns ingen speciell kategori misshandlade kvinnor tillhör, kvinnomisshandel finns inom ALLA samhällsklasser. Olika öden med liknande utgång. Jag har förträngt vad killkompisen gjorde mot mig, velat glömma det obehagliga men nu kom det upp i samtalet med psykologen och det gör ont inombords...när man inser hur man låtit sig bli behandlad inte bara en gång utan TVÅ. Hur de kunde få mig att känna mig värdelös, ful, äcklig, motbjudande, korkad. De var intresserad av mig, men ändå hamnade jag ändå trampad under deras skosulor. Hur kunde de få ett så starkt övertag när jag borde haft det? Det kommer aldrig hända igen, aldrig. Aldrig igen ska jag ge en bit av mig själv pga dåligt samvete, offra mig för att jag tycker synd om en person. De var parasiter som försökte döda mig långsamt inifrån. 

 

Vet inte om jag lyckats få fram det jag ville med texten, kanske bara blev massa osammanhängande meningar?