tystlidande

 

 

Beställde den här boken igår (Jens Lapidus - Mamma försökte), läste på baksidan och kände direkt att jag måste läsa den, vet inte varför egentligen... det där tiden är förbi, den tiden då den man älskade hade gjort ett brott och man endast fick träffa varandra 1 gång/vecka och då 1 timme och det gör ont att tänka på det, jag saknar det samtidigt som jag inte vill tillbaks, hur det nu kan gå ihop. Jag åkte långt för att träffa honom, och väl där blev jag behandlad lite som en medbrottsling, blev kroppsvisiterad vid varje besök (var till och med tvungen att ta av mig skorna fast jag många gånger hade "öppna" skor och de undersökte att klacken inte satt lös så jag hade gömt något i dom) och det satt en polis med vid varenda besök, en polis som låtsades läsa tidningen i en hel timme men lyssnade på varenda ord vi sa. Vi hade inget privatliv, de läste alla brev som skrevs (tror sammanlagt jag skrev 153 brev och breven var mellan 3-9 A4-sidor långa) och det kändes så konstigt att den där polisen visste allt som pågick i mitt liv och mina tankar under 9 månaders tid och det var inget jag hade valt, vi var tvungen att "släppa in" honom i våra liv för att få träffa och skriva brev till varandra. På besöken fick vi sällan röra varandra, vi kramades och gav varandra en puss när vi träffades och gick ifrån varandra, ibland fick vi hålla varandra i handen men vissa gånger sa polisen "ni får flytta lite ifrån varandra så jag kan se vad ni gör".

 

Besöksrummen såg liknande ut, vissa var större än andra och vi hade ofta det största, där fanns det en hård soffa, mitt emot soffan stod ett litet bord med två stolar. Vi satt alltid på stolarna medans polismannen satt i soffan med sin tidning. Vi hade utsikt mot "verkstaden", fick rysningar av allt stängsel och gallret för fönstret, men ändå ville jag inget annat än tillbaks dit varje gång jag gick därifrån, tillbaka till min fina pojkvän. Jag ville finnas där, stötta honom och aldrig ge upp. Han riskerade 10-12 års fängelse men jag försökte alltid vara positiv och försökte vara glad framför honom, men ibland var jag så jävla ledsen och det lyste igenom. Jag fick tårar i ögonen varje gång jag såg honom, jag såg hur dåligt han mådde, hur han höll på att tappa hoppet. Ibland blev det så tydligt att vi både försökte spela lugna framför varandra, men inom oss var det kaos.