tystlidande

Ibland släpper jag fram sorgen och smärtan jag känner djupt där inne över allt som hänt, allt som har gjort att jag sitter där jag sitter just nu och skriver på den här bloggen. En blogg som skapades på grud av mitt livsöde. Hade jag haft ett vanligt liv hade den här bloggen aldrig funnits, hade inte jag träffat honom, älskat honom, gjort honom till en del av mig så hade jag inte varit här, framför min dator och skrivit de här orden. Ibland frågade jag honom, med tårar i ögonen och gråt i halsen, hur han kunde säga att han älskade mig, påstå att jag var allt för honom när han kunde höja handen mot mig och slå mig. Hur kan du slå mig när du kollar in i mina ögon och ser vad det är du gör mot mig? Hur kan du fortsätta när du ser rädslan, smärtan och tårarna? Hur kan du slå den du älskar? Jag kommer inte ihåg svaret, men det fanns nog inget svar... jag vet att han ibland insåg hur fel han gjorde, och hur dåligt han behandlade mig, att jag förtjänade bättre än så. Han sa i slutet av förhållandet rakt ut att han var rädd för att jag skulle inse hur bra jag kunde ha med någon annan, att jag skulle förstå att en annan kille aldrig skulle slå mig så som han gjorde... därför fick jag aldrig prata med andra killar för risken var för stor att jag skulle lämna honom och bli ihop med någon bättre än honom, jag fick inte få smak på hur bra livet kunde vara. Det får en att förstå hur värdelös han egentligen kände sig, träffar man honom tror man att man ser en självsäker person framför sig med ett beundransvärt självförtroende men det var en roll han säkert antog för att dölja den hemska människa han själv tyckte han var... han har i alla fall lärt mig vad ondska är och vad ondska kan göra.

 

Tillbaka till smärtan och sorgen... det gör ont i hjärtat att vara jag, och som jag skrivit många gånger förut är det en sorg att det är så mycket som tagits ifrån mig. Jag bygger upp det som fallit igen, kanske blir det bättre än vad jag någonsin hade fått om det här inte hänt men det har sitt pris och sin smärta. Ibland känns det som att jag inte hör hemma någonstans, i staden där jag flydde ifrån har allt bara rullat på, utvecklats, förändrats. De gånger jag har varit där har jag sett hur mycket som blivit annorlunda sen jag bodde där, jag kan inte "min" stad längre, jag är en främling i den stad jag föddes och växte upp i. Här i staden jag bor nu finns det så mycket jag inte vet om, när kollegor pratar om vilka skolor de gått i och ställen som fanns förut men nu är omgjorda och sådana saker känner jag mig helt vilsen, man kan ibland också höra på dialekten att jag inte "hör hit". Det är väl bara att acceptera antar jag, acceptera att jag inte kan välja, att jag inte kan vara fri. Friheten är lika med döden för mig.