tystlidande

Var på en veganmässa med M idag, hon skickade sms till mig igår och frågade om jag ville följa med henne dit och jag har velat gå på den i flera år men inte haft någon att gå med så jag har struntat i det. Vi gick runt där och kollade lite, smakade på några saker och jag blev ännu mer övertygad om att jag gjorde ett rätt val när jag valde att sluta äta kött. Man fick se några bilder på hur djur på vissa svenska gårdar har det och jag blev illamående, kände hur gråten var i halsen... jag är glad över att jag inte lägger pengar och sponsrar en industri som misshandlar djur. Jag tycker inte det är okej att man behandlar djur på det sättet man gör bara för att vi ska äta dom och lägger jag pengar i industrin är det som att säga att jag tycker det dom gör är okej, och det tycker jag verkligen inte.

 

Efter att vi varit på mässan köpte vi varsin mjukglass och satte oss i solen vid vattnet och pratade. Efter ett tag kom det fram två killar till oss och frågade om de fick sätta sig brevid oss eftersom det inte fanns några bänkar lediga, självklart sa vi och de började prata och skoja med oss och det slutade med att vi satt och pratade med dom i 1 1/2 timme innan de var tvungna att gå. Jag fick många komplimanger under samtalet och när de hade gått sa M "jag tycker det är synd att du inte förstår hur fin du är både på insidan och utsidan, du skulle kunna få vem du vill, när vi går tillsammans ser jag hela tiden att killar kollar på dig och vänder sig om...", jag ser inte det hon ser, jag känner inte det hon säger. När någon säger "du är vacker" tror jag att de ljuger, att de säger så för att håna mig, jag väntar bara på att de ska börja gapskratta mig rakt upp i ansiktet. Jag ser aldrig någon som vänder sig om när jag går förbi, känner mig ful, ibland till och med motbjudande. Förstår inte hur någon ska kunna älska mig...

 

Har jag en "skev" verklighetsbild? Är jag "bättre" än jag tror? Det jag ser i spegel kanske är en falsk bild min fd pojkvän byggt upp? Han ville att jag skulle bli äcklad av mig själv, han skratta alltid åt hur ful jag var, sa att jag borde vara tacksam att han ville vara ihop med mig eftersom ingen annan skulle vilja ha mig. Han kommenterade alltid mina ansiktsdrag, sa att de inte passade ihop, sa att mitt huvud var för stort för min kropp, att jag hade manshänder, för liten mun... en gång sa han att han hade lust att sprätta upp min mun vid mungiporna så att jag skulle se bättre ut när jag log. Allt det här sa en man som påstod att han älskade mig. Jag trodde han sa sanningen, trodde att han sa det ingen annan vågade säga till mig, jag kollade mig i spegeln och grät...

 

Jag önskar att jag kunde känna och se det andra säger om mig, men jag gör det inte. Jag kollar i spegeln och förstår fortfarande inte... önskar att jag kunde gå med huvudet högt, känna att jag duger som jag är... det är som att han är kvar i mitt huvud och hela tiden påminner mig om hur värdelös jag är. Det har gått tre år snart, och fortfarande sitter han kvar på min axel och viskar i mitt öra. När blir jag fri? Fri från han som försökte förgöra mig? Ett syskon gifter sig nästa månad och jag kan inte närvara pga honom, jag kommer saknas på varenda bild, det är som att jag är död.

 

Kan inte hjälpa att jag tänker varför hände det här just mig? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?