tystlidande

Det här är nog den värsta ångesten jag haft på länge, den jag har just nu... kan knappt tänka klart, går fram och tillbaka, lagade mat men det mesta hamnade i vasken, smakade skit. Försöker stanna upp, tänka, få ordning på tankarna, "varför känner jag såhär?", men det bara snurrar. Jag känner mig så orolig och rädd, får obehagskänslor och vill hoppa ur mitt egna skinn... rädda mig, snälla! Nån?!

 

M var ju här med sin son och hjälpte mig sätta upp hyllan (det blev jätte fint!), och det var i samband med att dom kom som jag kände ångesten komma... hennes son har aldrig tidigare varit här och det kändes inte bra att "blotta" min trygga borg för någon som jag inte vet om jag kan lita på till 100 procent. Jag har pratat och umgåtts med honom för lite för att kunna avgöra om han "får" komma så nära inpå mig, mitt hem känner jag är den enda trygga plats jag har och därför är det känsligt att släppa in människor här. Känner jag mig inte trygg i mitt hem har jag ingenting. Ibland orkar jag verkligen inte vara här, här i mitt liv, i den här krångliga livet där jag ständigt går runt och är rädd och vet att det finns en person som önskar att jag låg död framför hans fötter. Jag får lida varje dag för ett felaktigt val som jag gjorde för 8 år sedan... för att jag inledde ett förhållande med en sjuk människa som totalt lurade in mig i hans spindelnät. Det gör så ont i hjärtat när jag tänker på det, varför just jag? Varför var det här tvungen att hända mig? Är jag en dålig människa? Har jag kanske gjort något som gör att jag förtjänar det här? Jag vet inte varför just jag var tvungen att råka ut för en människa som släpade mig från himlen till helvetet.

 

Jag önskar att det fanns någon här brevid mig nu som kramade om mig och sa "jag skyddar dig, jag hjälper dig, oavsett vad". Jag orkar snart inte gå igenom det här ensam, snart lägger jag mig i sängen och vägrar gå upp tills någon kan lova mig att det är över, att han är borta och jag är fri...