tystlidande

Jobbade från 8 - 18, sista halvan av dagen svullnade magen upp och ett tag kände jag mig nästan sjuk men det försvann lagom till att jag slutade. Brukar alltid vänta på en tjej (vi kan kalla henne IK), som jobbar på samma avdelning som jag gör nu, när vi slutat och går tillsammans för att hämta cyklarna som vi "parkerar" utanför på morgonen innan vi cyklar hem. I dag dröjde vi oss kvar lite, eller snarare jag märkte att hon ville stå kvar och prata lite så vi diskuterade, skrattade och hade oss. Klockan gick och ju mer vi pratade desto mer kände jag "det här är rätt tillfälle för att berätta om min skyddade identitet, när ska jag annars få chansen?" Jag umgås med henne en hel del på jobbet och som ni förstår är det svårt att få en bra relation till någon man måste ljuga för hela tiden. Så jag bestämde mig för att berätta det hela i stora drag, jag märkte att hon blev väldigt förvånad men hon sa också "på ett sätt har jag förstått att det är något, men jag hade ju aldrig kunnat tro att det var det här!". Precis som de andra gångerna får man frågor (så klart), men det har jag inget problem med, förstår att man undrar över vissa saker. Känns faktiskt som att hon var väldigt förstående och inte alls dömande, tyckte det var så fint av henne när hon sa "du kan alltid ringa och komma hem till mig om du behöver, min kille kan sova på soffan om du skulle vilja sova över".

 

Jag känner mig faktiskt lite tryggare nu när det finns personer runtomkring som vet om min historia och som kan hjälpa till att skydda mig... förut kände jag mig alltid hotad av andra människor, men det har börjat släppa, jag ser inte alla som onda "varelser" som vill skada mig (även om de tillfällena kan dyka upp ibland). Varför jag tror att jag börjar bli bekväm med att berätta för fler och fler tror jag beror på att jag inte känner mig "mitt i det" längre och känner mig inte heller lika sårbar. Det börjar bli som en del av min historia, inte en del av mitt liv här och nu... det "normala" börjar ta över. Jag känner att jag skulle kunna berätta för många fler, även sådana som jag aldrig hade kunnat tänkt att göra det för förut. Jag märker att min älskade hunds död förändrade något inom mig, mitt sätt att tänka, mitt förhållningssätt, min syn på livet. Han fick mig på något sätt att hitta en kärna inom mig som har fattats länge, han fick mig att inse vad livet ska handla om... åh nu känner jag hur tårarna rinner från kinderna, önskar så gärna att han skulle kunna komma tillbaka. Aldrig någonsin igen kommer jag få känna hans mjuka päls, jag önskar att den sista pussen jag gav dig på huvudet inte hade varit den sista... fy vad ont det gör fortfarande. När jag stannar upp och tänker kommer alltid tårarna, jag önskar att livet aldrig tog slut, speciellt inte ditt.

 

IK frågade, efter att vi stått utanför jobbet 1 timme och 45 minuter (!), om jag ville följa med henne hem. Jag cyklade hem med cykeln och IK tog bilen och åkte till mig för att hämta upp mig, vi åkte till Max och köpte mat för att sedan åka hem till henne. Hon frågade om jag inte ville sova över men jag, "hemma-älskare" som jag är, tycker alltid det är bekvämast att sova hemma med mina katter. Kan nästan tycka det är lite jobbigt att sova hos andra. Men det var gulligt att hon frågade. Kom hem vid 21.45 och måste sova nu om jag ska orka komma upp i morgon. God natt.