tystlidande

Är man inte värd något utan en utbildning?

Hade ett samtal med två kollegor på lunchrasten i dag som gav mig en mindre uppenbarelse. Jag älskar diskussioner, ofta leder de till nya tankar, synsätt och vinklar som man omöjligt kan få utan påverkan utifrån. Vi började prata kring stress och b.la. att de kan bero på att man har för höga krav på sig själv. Dessa kollegor vet inget om att jag har skyddad identitet och hela den biten, men vi pratade om att jag har problem med stress och kom på något sätt in på mina funderingar kring studier. Jag sa hur jag tänkte och kände kring det, att jag känner mig pressad att skaffa en utbildning men att jag inte riktigt vet vad jag vill jobba med i slutändan... då sa båda kollegorna saker som fick mig att tänka om och det kändes så bra att få höra det dom sa. Varför stressa när jag inte är riktigt redo och hoppa på en utbildning "bara för att"? En utbildning gör mig inte till en bättre eller mer värdefull människa. Men så kan jag känna, att jag inte är värd något förens jag kan säga att jag har en utbildning och det känns som att andra ser ner på mig, sådana som är yngre och har en utbildning. Men det sitter nog bara i mitt huvud.

 

För att sammanfatta det hela kan man väl säga att jag bestämt mig för att gå en lite annorlunda väg än jag tänkt tidigare, tänkte eventuellt söka till universitetet i höst men det skjuter jag upp 1 år och satsar på att försöka börja till januari 2015. Jag kommer fortsätta läsa vissa ämnen på komvuxnivå för att sedan ha fler utbildningar att välja mellan och samtidigt jobba och spara ihop pengar. Kurser som är speciellt intressanta är matematikkurser och vissa kurser inom naturvetenskap.

 

Jag kan tycka det är synd att jag inte tycker jag är bra, bara för att jag utbildningsmässigt inte kommit längre. Jag vet ju egentligen att livet handlar om mer än en utbildning. Jag har kommit långt när det gäller andra saker i livet och om man tänker på vad jag varit med om är det egentligen fantastiskt att jag lyckats komma dit jag är. Jag vet inte om det hela egentligen handlar om drömmar jag hade när jag var yngre, för kanske 10 år sedan. Jag trodde livet skulle vara underbart när jag var 25, att jag skulle ha ett bra jobb, en man, och ett eller några barn. Det är absolut inte för sent att få allt jag drömt om, men mina drömmar som drev mig i tonåren var viktiga för mig och jag kan känna mig misslyckad för att det aldrig blev så, inte i den åldern då jag ville ha allt det där i alla fall.

 

Hej hej :)
Jag är 8 år äldre än dig o ska som jag nämnt i ett tidigare inlägg gå en utbildning på 1 år nu. Känner igen mig i det du skriver att "man" skulle varit klar vid en viss ålder med saker o ting, "man" skulle haft barn, "man" skulle haft ett jobb bla bla bla. Jag har testat allt det (den där jäkla) "man" ska ha gjort, förutom att skaffa barn... På vägen insåg jag(o detta var innan mitt destruktiva förhållande) att allt "man" ska göra o helst ha gjort inte var jag. Jag är inte "man" ska... Jag är jag! Tyvärr kom skiten ivägen som gjort att min väg har ändrats. Men jag har nånstans hela tiden haft med mig att jag måste inte göra som alla andra o som "man" ska göra :) Jag har jobbat inom mitt område sen -99 o väljer nu att studera för att jag tror att en 1-årig utbildning kommer att hjälpa mig till nästa steg i mitt liv. Det är skakigt o hackigt på vägen, börjar skolan om en månad o har inget boende i min nya stad, men det måste lösa sig förr eller senare :) Mitt goda råd till dig är precis att följa det som känns bra i magen. "Vi" som varit utsatta brukar ha en väldigt bra utvecklad känsla för det :) Gå inte en utbildning bara för att... Och kolla på Yrkesutbildningarna på 2 år som är eftertraktade av arbetsgivare idag. Under studietiden är du ute på praktiker som i de flesta fall leder till jobb eller super bra kontakter efter din utbildning. Massa kramar :)