tystlidande

Min dator krånglar riktigt ordentligt sen i går kväll, den fryser sig helt så fort man försöker göra något och jag har stängt av och satt på minst 20 gånger, gjort systemåterställning och en genomsökning av datorn. Lyckades komma in här nu men det förvånar mig inte om den helt lägger av snart. Hoppas verkligen inte datorn kraschar totalt, har inte alls lust att köpa någon ny då jag köpte den här för bara 1 år sedan och har ingen lust att lägga ner massa pengar på ytterligare en. I går bestämde jag mig för att gå och lägga mig utan att låsa gallergrinden, det var efter en fråga från min mamma; "...låser du den fortfarande?" som jag började fundera. Varför jag fick den frågan var för att jag köpt en ny dörrmatta som var högre än den förra, vilket gör att man inte kan stänga gallergrinden utan att behöva flytta mattan. "Klart som fan jag gör det" svarade jag, nästan. Så svarade jag i mitt huvud i alla fall men det var de orden som fick mig att vakna till på något sätt... varför skulle det vara så självklart att jag låser den? Jag är ganska trygg här i min lägenhet, även utan gallergrinden, så varför inte börja jobba på att kunna känna mig trygg utan den? Det är ju det jag vill i slutändan, kunna leva som jag gjort förut.... vara fri och kunna vara hemma och gå vart jag vill i världen utan att behöva vara rädd. Att kunna hantera ljud utifrån på natten (speciellt skrapande ljud) utan att få panik även fast jag vet att grinden är öppen skulle vara fantastiskt, det skulle få mig att känna mig stark. Jag vill inte vara rädd längre utan jag vill vara just stark, inte längre känna att han skulle döda mig om han kom in här, utan att jag dödar honom om han hotar mitt liv, min existens.. Det är nästan som skillnaden mellan lycka och olycka. Det gick bra i natt men jag var rädd och sov inte speciellt bra, men jag vet att det blir bättre bara jag står ut... I dag fick jag återgå till de arbetsuppgifter jag tycker är roligast (kommer dock hoppa lite mellan mina olika arbetsuppgifter) vilket känns jätte bra då cheferna kom tillbaka från semestern idag. Har knappt sett till dom och haft mycket att göra under hela dagen så det har gått snabbt och jag har haft roligt. Det är såhär en arbetsdag ska vara. I morgon ska jag äntligen till psykologen men det känns lite jobbigt och nervöst. Jag kanske totalt bryter ihop. Skolan börjar också på onsdag, det känns plötsligt lite jobbigt, sitta i ett klassrum med helt främmande människor... i sådana situationer blir jag ibland jätte osäker och det är en jobbig känsla. Men det skulle vara kul om jag kunde lära känna någon i klassen, nya kontakter är alltid uppfriskande.