tystlidande

Har börjat läsa Isabella Löwengrips bok "Isabelas hemligheter", jag beundrar hennes inställning och drivkraft. Hon om nån kan det där med inställning, visualisering och positvt tänkande. Där hon är - dit vill jag komma. Jag vill kunna knepen, jag vill kunna rikta mig energi på rätt saker och fokusera på det som gör mig lycklig och får mig att må bra. Jag vill lära mig respektera mig själv så mycket att jag skyddar mig mot alla som försöker skada mig eller gör mig till någon som jag inte är, kunna älska mig själv från djupet av mitt hjärta. Jag ska aldrig mer behöva be om ursäkt för vem jag är, aldrig mer.

 

Efter mitt och M:s långa samtal i lördags har jag börjat förstå att vissa på jobbet får mig att må dåligt, de får mig att göra det som absolut ingen ska få mig att göra; be om ursäkt för mig själv. Jag tappar mig själv på jobbet, min personlighet, min sprallighet. När jag pratade med psykologen (A) i torsdags sa han en sak som jag tänkt på sen dess; man lägger märket till dig när man ser dig, du har liv i ansiktet och man blir nyfiken, de finns de som ser helt likgiltiga ut och kollar ner när man går förbi men du har alltid hälsat och ger en ett leende som smittar av sig, det är en fin egenskap. Jag som på sista tiden har tryckt ner mig själv, sagt till mig själv att jag inte ska synas, att jag ska försöka göra mig själv liten för att ingen ska märka mig så de inte ska märka hur jobbig och irriterande jag är. Jag blir ledsen när jag tänker på det, hur kan jag göra så mot mig själv? Tycka så illa om mig själv? Det är vissa på jobbet som får mig att tänka så, och det gör nästan det hela lite värre...

 

Idag skrev jag stort "NEJ!" och satte den synligt framför mig för att under hela dagen påminna mig själv... jag måste sluta leta mig till människor som inte får mig att må bättre på jobbet, hålla de på bekvämt avstånd. Jag ska bli självständig, när det är något jag inte kan ska inte lösningen vara att jag frågar någon direkt, utan jag ska ta det som en utmaning och försöka själv, och sedan fråga någon om jag inte klurar ut det. Jag tycker det är tråkigt att jag känner att jag måste börja hålla mig mer för mig själv på jobbet, men det är det enda alternativet för att må bra, istället får jag fylla kvällar och helger mer trevligt sällskap. Jag tror jag utvecklas mer på flera plan genom att göra såhär också.

 

I natt sov jag dåligt, vaknade 3 och hade svårt att somna om men tillslut gjorde jag det i alla fall. Var jätte trött nästan hela dagen, blev pigg framåt 16. Såg en civil polisbil här utanför porten när jag var påväg hem, undra vad de gjorde här... det brukar ju vara så otroligt lungt i mitt område. Kände mig bevakad när jag gick förbi, började känna samma känslor som när jag var ihop med mitt ex och jag såg en sådan bil och började nästan bete mig likadant. Det sitter djupt det där.

 

 

Ett tips på en bra sida där man kan läsa om hur stress påverkar kroppen; http://mabra.se/besvar/utbrand-stressad-binjureproblem.html