Den där ångesten
Jag har en molande ångest som sitter i bröstkorgen och spring i benen. Spring i benen får jag alltid när jag har ångest, det är som ett sätt för kroppen att hantera ångesten. Har ni märkt att jag mer och mer börjar få problem med ångest? En dag alldeles nyligen kände jag hur jag nästan började andas sådär som man gör när man får panikångest men jag lugnade ner mig och lyckades hantera det innan det blev jobbigt... jag undrar vad det är som gör att det blir såhär? För första gången på ett tag känner jag att jag är nöjd med situationen på jobbet och kan hantera cheferna och andra jobbiga personer bra, jag gör saker på fritiden som gör mig glad och som jag tycker om att göra, jag jobbar med målbild, självkänslan osv, men det är något bland allt det där som gör de vita molnen gråa, ibland till och med svarta. Kanske är det det här med hur det blir med min skyddade identitet och alla tankar om kring döden, och hur lätt allt bara kan försvinna.
Jag har börjat läsa Zlatans bok så snart ska jag lägga mig bekvämt i soffan med en filt över mig och läsa en stund. Fly från verkligheten nån timme. Min yngre katt sitter här brevid och väntar på att få lägga sig på min mage och slumra till, som hon alltid gör. Hon älskar närhet, bara hon får vara nära mig är hon lycklig. Det är vi som sover bredvid varandra varenda natt och har gjort sen dagen hon flyttade in här i lägenheten med mig (tidigare bodde hon hos min mamma). Min äldre katt är mer så att hon har sina perioder, ibland vill hon vara själv och ibland vill hon vara nära, men mest tycker hon om att ligga en bit ifrån och vara för sig själv... de kompletterar varadra så bra de där två.
Kommentarer
Svar:
Den boken ska jag absolut läsa, tack för tipset! Jag läser ju Zlatans bok nu men det är inte riktigt någon favorit måste jag säga.Det där med glömskan tycker jag är så jobbigt för det verkar som vissa tror att man är korkad. Jag har en vän som inte fått tillbaka sitt minne på 20 år, men jag tror det kan bero på att hon aldrig har haft lugn och ro i sitt liv, alltid är det något jobbigt som händer så hjärnan får ingen chans att återhämta sig. Avslappningsövningar hjälper, men endast när man är just avslappnad, när man sedan återgår till vanliga tempot så är minnet lika opålitligt som innan.
Ångesten tycker jag är så jobbig, när den börjar tappar jag helt liv livsgnistan och allt blir svart... hela livet blir en plåga. Måste komma på ett bättre sätt att hantera det där... Ta hand om dig och jag hoppas du får en bra kväll :) Kram!
Tystlidande
Svar:
Ja verklighetsbaserade böcker är favoriter, har lite svårt när det blir lite för mycket fantasi och grejer. Jag hade nog också varit förtjust i Zlatans bok om jag var skåning för det blir ju lite speciellt :) jag tycker han är grym på det han gör och hur han kämpat sig upp, men jag har jättesvårt för vissa saker i boken. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det är något med hans aggressivitet och hur han hanterar vissa saker som inte direkt får min syn på honom att bli bättre... men det kan vara att jag tolkar det på fel sätt eller något.Det där med namn känner jag igen haha, det värsta är när man får hjärnsläpp när det gäller någon man t.ex. jobbat med några månader men får ropa "du" när man ska uppmärksamma personen och säga något. Som du skriver så låter det nonchalant!!
Det som kan hjälpa när det börjar dippa är att fundera på vad som hände innan du började må som du gjorde, och lyckas du identifiera det så kan du fundera på hur du ska handskas med det på ett sätt som inte gör det jobbigt. Man kan t.ex. ställa sig frågorna, är det verklig något som jag behöver oroa mig för? Eller är det "katastroftänkhjärnan" som vill förstora upp det? Riskerar jag mitt liv eller hälsa, eller är det inte så farligt... osv. För någon dag sedan fick jag ångest över att min katt var dålig och jag såg framför mig hur dyr veterinärkostnaden skulle bli, att jag skulle behöva ta lån och bli skuldsatt (det är nästan min värsta mardröm, att blir så skuldsatt att hela lönen skulle gå till skulder)... men när jag tänkte efter så förstod jag ju att mina tankar var helt orealistiska!! Det var "katastroftänkhjärnan" som jävlades med mig, den delen av hjärnan som älskar att hitta på katastrofscenarion.
Ta hand om dig och jag hoppas verkligen du tar dig ur det mörka snart så du kan ägna alla dina tankar åt sånt som gör dig lycklig:) Det bästa med de mörka hålen är ju att man efteråt uppskattar allt man har lite mer än innan.
Tystlidande
Trackback
