tystlidande

Jag har börjat förstå att man måste tänka efter en hel del för att bli nöjd med sitt liv, sina dagar och sina prioriteringar. Man måste liksom arbeta fram det, hela tiden aktivt ta beslut och göra eller inte göra. Det finns vissa meningar man måste säga till sig själv hela tiden för att inte tappa greppet om sitt liv eller vem man är, påminna sig själv och inte låta tiden ta beslut åt en. Dags att ta kontroll över sitt liv och vad som fyller det helt enkelt!

 

Trodde tills alldeles nyligen att jag aldrig skulle läsa någon av Isabella Löwengrips böcker, vad har de att ge mig? Svaret nu i efterhand: ALLT. Fan vad grym boken "Isabellas hemligheter" är alltså, helt klart värd att läsa. Man blir peppad, förstår hur man ska förändra det man inte trodde eller inte visste hur man skulle förändra och inspirationen är enorm. Jag har tidigare inte förstått vad som fått det att vara så kämpigt på jobbet, det är såklart många faktorer som spelar in, men speciellt en person som jag umgås med på jobbet trycker ner mig, kan vara ironisk på ett fult sätt, ignorerar mig ibland och beter sig på ett sätt som får mig att må dåligt och jag har bara svalt det, men fan heller att jag ska ta det där! Har hjälpt henne jätte mycket, så fort jag lär mig något nytt lär jag henne det, är det något mailar jag henne direkt så hon snabbt får informationen, hjälper henne med olika kunder och tar reda på saker åt henne... förstår ni hur mycket energi allt det där tar från mig, mitt arbete och min utveckling? Medan hon bara satt och väntade på att få informationen utan att anstränga sig. Jag har jobbat på avdelningen kortare tid än hon men kan otroligt mycket mer, det beror nog kanske på min envishet och min nyfikenhet? Men medan jag använder arbetstiden till att bli mer kompetent och kunna svara på olika frågor så sitter hon och surfar på facebook, läser tidningen osv. Från och med igår är det slut med att hjälpa henne, det är slut med att gå till henne och berätta saker (som t.ex. jobbiga kunder som gör att man måste prata av sig), utan istället finns det andra personer som finns nära och som lyssnar, inte bara bryr sig när det handlar om henne. Blir arg på mig själv att jag kunde låta det bli såhär, men jag är ändå glad att jag förstått vad som håller på att hända och gör en förändring. Jag kan prata med henne, absolut, och fortsätta sitta med henne på luncherna, men jag håller henne på avstånd och berättar inget som finns under ytan. Idag frågade hon om jag ville komma till henne och kolla på nobelmiddagen och äta gott, jag tackade nej. Valet var inte svårt mellan att vara med henne eller åka hem och göra sånt jag tycker om och som får mig att må bra.

 

Jag ska sätta mig ner och göra en lista över vad jag vill att mitt liv ska innehålla, och hur många procent av mina dagar/veckor jag ska ägna åt det. På det sättet får jag mer kontroll över mina dagar och vad energin går, en sak jag måste lära mig är att värdesätta tid med vänner mer och jobba på vissa egenskaper jag har som absolut inte får ta plats i mitt liv, på så sätt blir det nog enklare att acceptera andra och skapa starka relationer.