tystlidande

Blev en dag med M idag igen, följde med henne och kollade på ett bord med två av hennes söner och sedan åkte tre av oss hem till henne och fikade och satt och pratade, kom hem för 40 minuter sedan. Träffade M vid 15 idag efter att jag tvättat.

 

Det har varit en jätte bra helg och jag känner mig så glad, M får mig att känna mig så betydelsefull, viktig, älskad. Jag är som en del av deras familj och M skämtar alltid med sina söner om att hon har adopterat in mig i deras familj. Hennes barn får mig att känna mig trygg, jag känner mig skyddad. De bryr sig och jag tror inte de skulle låta något hända mig. M har ju varit med om samma sak som mig, men för ca 15 år sedan. Vi kan ofta prata om det, diskutera hur det påverkar ens liv här och nu, hur man ska göra i ett nytt förhållande, hur man ska tänka när det gäller olika saker och bara bearbeta allt med varandra. Det är tack vare min kontaktperson på arbetsförmedlingen,L-E, som jag fått chansen att träffa denna fantastiska kvinna och familj, när han skulle fixa en praktikplats till mig kom jag till den arbetsplats jag gjorde endast för att L-E tänkte att jag skulle må bra av att träffa M och ha någon att prata med, han vet om hela hennes historia och han hjälpte henne till den där arbetsplatsen, så man kan säga att han förde oss samman och det blev verkligen en fullträff!

 

Det enda jobbiga jag kan känna efter en sån här bra helg är att jag vill ha det mer såhär, jag vill inte sitta ensam utan istället få känna alla dessa underbara känslor oftare... men jag vet att just denna helg aldrig kommer tillbaka, vi kan göra samma sak nästa helg men just den här helgen kommer ändå inte tillbaka, nästa gång blir det annorlunda och verkligheten gör sig också påmind, man är upptagen, har annat att göra, något händer som tar upp hela ens tid osv. Jag önskar att jag kunde ha det såhär varje helg, till och med varje dag, men så kommer det inte bli och det kan göra mig ledsen, jag har fått en smak av hur man kunde ha det men sen tas det ifrån mig, jag blir påmind om vad jag inte har, det är som att ta en klubba från ett barn. Kanske låter flummigt...?