tystlidande

Åh vad jag verkligen vill se Beyoncés dokumentär "Life is but a dream", här är trailern;

 

 

 

 

Tycker den är så mäktig och man blir rörd av det lilla man ser. Jag ryser. Den får mig att tänka på mitt liv, fast på ett annat sätt... jag vill bli fri, jag vill att allt ska bli en del av min historia, minnen, sånt man bara berättar om och inte upplever här och nu. Jag sa till min vän J för ett tag sen "du kanske inte tänker på det för att det är så självklart för dig, men när du mår dåligt tänk på att du är fri och känn dig tacksam för det, du kan gå vart du vill, prata med vem du vill och göra exakt vad du vill, jag skulle kunna betala hur mycket som helst för att kunna få leva just så". Jag kommer ihåg friheten jag hade innan allt började, jag var aldrig tacksam för den för jag tog den för givet, jag förstog inte att friheten är en gåva.

 

Jag vill vända allt jag varit med om, göra något med det, hjälpa, utbilda, rädda... jag vet inte men något. Jag vill inte att jag ska ha behövt gå igenom allt för ingenting, jag tror det finns en mening att jag hamnade där och att jag hittade styrkan inom mig och tog mig därifrån. När jag tänker på det, att jag kunde lämna honom, får det mig att inse hur jävla stark jag är. De som inte varit i den situationen förstår inte, men ni som varit det, ni vet.

 

Jag blir arg när jag påminns om att jag fortfarande inte är så pass fri att jag är den person jag en gång var. Stress, trauma, minnen, mardrömmar, obalans, rädsla... allt det kommer i vägen. Allt det hindrar så mycket i mitt liv, jag kan inte ens följa mina drömmar... Han går fri, som om ingenting hänt, han som utsatt mig för så mycket smärta. Jag känner knappt igen skillnaden mellan mardrömmarna och verkligheten, mitt liv med honom var som i mardrömmarna...

Ibland tänker jag på om jag skulle använda alla inlägg jag skrivit här, utveckla dom och göra en bok. Kommer nog aldrig hända men jag leker med tanken ibland. Flera som jag pratat med säger att mitt liv är som en bok, sådant man egentligen bara läser om och som man inte tror händer på riktigt...J brukar säga "allt du berättar är som en spännande bok, man vill bara veta mer och mer och samtidigt kan jag inte fatta att du, du som sitter här framför mig och ser så glad ut, har varit med om allt det här, det går liksom inte ihop. J vet nog mer om mig än någon någonsin gjort och det är efter att jag lämnade mitt ex som jag har lärt mig att prata om tankar och känslor istället för att hålla allt inom mig, för tex 3 år sedan skulle jag knappt ens erkänna för någon att jag mådde dåligt, det spelar ingen roll om det var en nära vän eller en främling. Jag känner mig så blottställd och sårbar när jag delar med mig av mina tankar och känslor, jag kan få ångest om jag känner att jag berättat för mycket och visat för mycket av mitt riktiga jag och så har det varit i hela mitt liv, hela mitt liv har jag försökt dölja kärnan av mig själv och jag vet inte riktigt varför, men någon dag förstår jag väl...

 

Jag kämpar med att bli fri från allt som hindrar mig i vardagen, sånt som jag kan påverka. Stressen i min kropp tror jag är ett av de största problemen, den förgör mig inifrån och det är svårt att ta kontrollen när stressen har haft en i ett järngrepp så länge, men jag försöker. Jag kämpar. Jag ger inte upp.

 

Det gör jag aldrig.