tystlidande

Har inte orkat eller hunnit skriva här, i måndags kväll pratade jag med hans ex (Jo) i 1 timme och 26 minuter, direkt efter ringde jag min vän J och pratade nästan lika länge. Efter samtalet har det varit mycket att ta in och tänka på. Igår gick jag tidigare från jobbet eftersom jag hade tid hos psykologen 15.30 och efter att jag varit där gick jag hem till M som bor alldeles i närheten av psykologen, vi åt och fikade och jag tog bussen hem vid 21.

 

Samtalet med Jo gick jätte bra, hon hade så många pusselbitar i den här historien som jag saknade. Vi kommer jätte bra överrens och när vi pratade var det så naturligt, blev aldrig pinsam tystnad eller att det kändes konstigt på något sätt, det var som att vi hade känt varandra hur länge som helst. Hon är egentligen den enda som förstår vad jag gått igenom eftersom hon vet vem han är, hon vet precis som jag hur han fungerar och tänker. Vi båda berättade om hur våra förhållnanden hade varit med honom, hur vi träffade honom och vad som hade hänt under förhållandet (både misshandel och annat), vilka av hans kompisar man fått träffa, hur förhållandet utvecklade sig, hur det tog slut o.s.v. Hon berättade även om hur han ringde henne under 3 år i perioder efter att de gjort slut, och under dessa tre år var han ihop med mig (och sa till mig att hon terroriserad honom när det egentligen var han som gjorde det mot henne)... hon berättade även vad han sa till henne när han ringde, han hade bl.a. ringt henne och sagt att han hade fått en son tillsammans med mig och hittat på ett namn på "vårt barn". När jag berättade vad han hade sagt/berättat om henne så blev hon jätte förvånad eftersom allt var påhittat (förutom vissa få detaljer), allt är något han hittat på i sitt huvud. Jag har blivit jämförd men någon som inte ens finns, alla hans berättelser hur perfekt hon och hennes familj var, hur bra de hade haft det tillsammans och hur mycket han önskade att jag var som henne... det var något han sa för att... ja, jag vet inte? Jag kommer nog aldrig helt förstå.

 

Det är hemskt att inse att man egentligen inte har varit ihop med den personen man tror att man varit, jag vet inte vem han är, han är en främling. När han och hon träffades ljög han om sitt namn i ett år, och berättade sitt riktiga namn efter en händelse då han var tvungen att berätta det, jag undrar varför man måste ljuga om sitt namn? Och varför alla dessa historier om en perfekt tjej och en perfekt familj? Hennes familj hatade honom, men han påstod att hennes mamma älskade honom, att han ofta blev hembjuden dit och var med de på julen o.s.v. men sanningen är att han inte ens var välkommen där. Han påstod att hon var bästa kompis med en av hans kompisar, det stämmer inte heller, hon känner inte honom mer än jag gör. Det finns så många lögner, han har ljugit om nästan allt och jag har bara varit en bricka i hans spel, han använde mig för att ta sig dit han ville, jag offrade 5 år av mitt liv till en människa som utnyttjade mig.

 

Vi pratade om skillnaden mellan mig och henne, varför det gick mycket värre för mig och varför jag får lida mer än henne nu, vi kom fram till att det är för att jag blev mer inblandad i hans liv än hon, jag fick träffa hans familj och hans närmaste vänner medans deras förhållande mest bestod av att han åkte in och ut ur fängelse, hon var liksom inte en del av hans "riktiga" liv och hon gick mycket bakom hans rygg vilket han fick panik av (han hade t.ex. vid ett tillfälle ringt och gråtit och sagt att han skulle ta självmord). Hon blev aldrig en bricka i hans spel. Han gjorde mig till en del av hans heder och stolthet, jag blev den som skulle framställa honom som en perfekt människa, allt hängde hela tiden på mig. Han sa ju flera gånger att jag är en förlängning av honom, att jag är hans ansikte utåt. Han är inte den han vill vara, han vet hur liten, patetisk och värdelös han är men han är livrädd för att andra ska upptäcka vem han egentligen är så han använder olika tillvägagångssätt för att inte bli upptäckt. Han lever i en fantasivärld och jag tror att han själv tror på sina egna lögner, problemet i det hela är att eftersom jag har lämnat honom anser han att jag tagit ifrån honom hedern och allt han byggt upp kring mig, att jag lämnade honom, och speciellt på det sättet jag gjorde, är något han nog aldrig kommer komma över. Han anser nog att jag förstört hans liv.

 

Jag inser ännu mer hur farlig han är, hur jävla sjuk han är. Han hakar upp sig på saker och släpper inte. Jo sa "jag tror aldrig han helt kommer lämna mig ifred, han kommer alltid ta reda på vart jag finns och vad jag gör". Hon berättade att någon då och då ringer från privat nummer och är tyst i telefonen, vilket mycket väl skulle kunna vara han, vem skulle det annars vara egentligen? Vårt samtal bekräftade vissa saker jag alltid trott och känt och utan att jag hade sagt något sa hon exakt samma sak som jag alltid sagt om min situation och hans tankar och känslor kring mig. Jag inser att det kommer ta väldigt lång tid för honom att släppa mig, han har inte släppt henne sen deras förhållande tog slut för 8 år sedan... jag måste hålla mig borta från honom, se till att vi aldrig kommer i kontakt med varandra för det kommer få honom att börja tänka på mig ännu mer, ge honom drivkraft till att leta upp mig. Det bästa är tystnaden

 

Blev väldigt mycket text, så jag slutar skriva och fortsätter någon annan gång.