Det brast
Okej, det bara brast. Har suttit och gråtit sen jag skrev senaste inlägget, kände egentligen att jag behövde få ut massa känslor redan när jag pratade med J vid 17 tiden då vi pratade om den smärta jag känner. Eller nej, vi pratade inte om smärtan rakt ut, försökte snarare förmedla den utan att erkänna den.
Om någon bara kunde känna det jag känner nu,känslorna gör så j*vla ont.
Kommentarer
Trackback
