tystlidande

Fick bekräftat idag att jag kommer börja arbeta heltid från och med måndag, skönt med ekonomisk trygghet.

 

Imorgon är en stor familjesammankomst som jag valt att inte delta i, har inte pratat med någon i min familj på en vecka utan endast kommunicerat på sms när de velat något, tex frågat hur jag mår. Jag har sagt till alla att jag mår dåligt just nu och att jag behöver få vara själv och tänka. Det är så mycket känslor jag har gentemot min familj, ibland kan jag känna mig så enormt sviken och sårad, har massa funderingar som snurrar runt i huvudet och undrar varför de under en viss period "struntade" i mig. Jag är så ledsen över att ingen skyddade mig från honom, jag var endast 16 år när jag kom i kontakt med honom första gången och jag lämnade honom året jag fyllde 22, jag var bara ett barn när jag hamnade i händerna på honom och ett barn borde vara skyddad av vuxna. Jag har känt mig väldigt ensam sen jag var runt 12 år, jag drog mig undan och kände mig utanför, kände att jag inte passade in någonstans och försökte söka mig till människor att känna tillhörighet med men problemet var att dessa människor inte var bra för mig, de fick mig egentligen att må ännu sämre men jag förstod det inte då. Det känns som jag i många år fått kämpa för mig själv, ingen har stöttat mig på ett sätt jag skulle behöva och ingen har förstått. Jag tog mig ur förhållandet helt av egen kraft och ibland känner jag att jag inte orkar vara stark ensam, jag skulle vilja luta mig mot någon som ibland är stark åt mig, någon som gör mig trygg och finns där för mig när jag bryter ihop, någon som säger "vi fixar det, tillsammans".

 

Har precis skickat sms till ett syskon (gjorde en liten paus efter att jag skrev stycket innan) och mår inte så bra så jag slutar skriva nu, återkommer när jag mår bättre.