tystlidande

Herregud, de senaste typ 48 timmarna har det varit så mycket drama i mitt liv att det är helt otroligt! Kan inte förstå varför allt kommer på samma gång... På jobbet i tisdags blev jag och en annan (min kompis T) anklagade av en kvinna på jobbet att vi jobbar för långsamt och pratar för mycket (finns dock inga belägg för anklagelsen eftersom statistiken säger precis tvärtom) och fick en tillsägelse. Vi visste först dock inte att det var just denna kvinnan som hade sagt det här till cheferna men det var lätt att räkna ut eftersom en arbetskamrat berättade att kvinnan på fikarasten hade berättat om den här anklagelsen för några trots att hon inte borde vetat något om hon inte var inblandad i det, så man förstod att det var hon som startat det hela (hon har varit huvudperson i mycket sånt här förut). Jag och min vän T blev väldigt besvikna över att hon inte kunde komma direkt till oss utan istället gå bakom ryggen och låtsas om som ingenting men vi ville inte säga något till kvinnan för att det inte skulle bli något stort så vi lät det vara.

 

Idag kom nästa smäll; kvinnan tycker tydligen att vi mobbar (???!!!!) henne och går och tittar snet, och anklagar personen som gav oss tillsägelsen att hon "skvallrat" på kvinnan och att det är därför jag och T mobbar henne, ALLTSÅ VA? Hur kan man ens få för sig något sådant? Jag har varit väldigt låg sedan i tisdags pga en annan händelse (som jag berättar om i nästa inlägg) och mått dåligt, har inte riktigt orkat pratat med någon på jobbet och inte varit så glad som jag brukar och det här verkar kvinnan uppfatta det som riktat mot henne? Jag blir helt ärligt helt chockad och tar illa upp på denna allvarliga anklagelse, jag har inte gjort NÅGOT mot denna kvinna och hur kan man vara så självupptagen att man tror att hela världen kretsar kring en själv? Hon verkar inte ens kunna stå för sin anklagelse mot oss och det tycker jag är fegt, kan man inte stå för det man säger behöver man inte säga något alls.