tystlidande

Sitter framför datorn och äter vegetariska nuggets för första gången, förvånansvärt goda! Doppar dom i Curry&Mango sås från Heinz och dricker coca cola till det. Oj vad onyttigt det kändes nu när jag skrev det... men det är bara lördag en gång varje vecka så då får man unna sig haha.

 

Träffade J idag, gick till djuraffären i närheten innan jag gjorde mig i ordning och tog bussen till stan, tog en tidigare buss för att jag skulle hinna handla lite innan jag skulle träffa J. Vi fikade (åt lunch och tog en paj efter) på vårt vanliga ställe och satt där ett bra tag och pratade fram och tillbaka om lite allt möjligt, men mest egentligen om vissa problem som finns i mitt liv just nu. J tycker jag är hård ibland, hård i mina åsikter och mitt sätt att resonera när vissa ämnen kommer upp, men så blir det när man blivit sviken för många gånger i sitt liv. Man måste dra gränser och inte låta någon som inte går att lita på komma för nära.

 

Om du frågar mig vilka jag litar på skulle mitt svar bli "jag litar inte på någon annan förutom mig själv" och vad jag förstått är det inte så vanligt att känna sån misstro till andra människor. Jag litar inte på någon fullt ut, inte ens min familj. Vissa litar jag på mer än andra men inte ens i närheten av så mycket att jag skulle kunna säga att en person aldrig skulle lämna min sida eller inte hugga mig i ryggen. I "min värld" förstår jag inte hur det kan vara på något annat sätt, vi människor är enligt mig till naturen väldigt själviska i vissa (många) situationer och om nån får valet att skydda mig eller sig själv i en farlig situation skulle personen välja sig själv, ingen annan kommer bry sig lika mycket om mig som jag själv i en sån situation. Det är svårt att förklara det hela men jag anser att jag bara har mig själv, i vilken situation det än gäller egentligen, jag är jätte tacksam när någon hjälper mig men jag vet att de kan försvinna lika snabbt som de kom och jag är alltid noga med vad jag säger till andra när det handlar om "känslig information", jag är väldigt öppen som person men det är till en viss gräns, och den gränsen går jag aldrig över.

 

Känner mig så spänd i kroppen så jag ska försöka lägga mig i sängen och slappna av, jag behöver det verkligen. Jag är ibland rädd för att jag ska hamna i en depression, jag känner inte samma glädje längre, är bara arg och ledsen och jag vill dra mig undan från alla. Förut var jag alltid optimistisk, nu ser jag bara det dåliga i allt... hade inte ens lust att träffa J idag, fick tvinga mig själv för jag vet att det inte är bra att bara vara hemma ensam men först när vi träffades var jag jätte irriterad, fick bita mig själv i tungan för att inte säga något otrevligt. Hur ska det här gå egentligen...