tystlidande

Jag är nere på djupet, snorklar på botten bland gyttjan. Vissa stunder känns allt så jobbigt att jag funderar på meningen med livet. Hur kan så mycket smärta och sorg få plats i min kropp utan att den spricker? Jag vill gråta men jag kan inte, eller så kan jag men kämpar emot? Jag vet inte.

 

Var på möte med arbetsförmedlingen idag, det gick bra och det är väl det enda som är bra just nu... ska snart börja söka nytt jobb men först måste jag/vi ordna några saker innan man kan sätta igång på allvar. Jag ska ringa skatteverket imorgon och kolla hur jag bäst kan söka jobb i min situation utan att det blir krångel eller problem med skyddet och så ska jag väl fila lite på ett cv och personligt brev. Handläggaren på arbetsförmedlingen vill att vi ska gå igenom en del saker också och göra någon typ av anpassning för mig.

 

Jobbade till 13.30 idag och är ledig imorgon med jobbar onsdag-fredag. Imorgon ska jag till psykologen, vad skulle jag göra utan henne?