tystlidande

Jag var så trött efter jobbet i går att jag gick raka vägen till soffan när jag kom hem och kom inte upp på flera timmar. Diskade innan jag gick och la mig i sängen och somnade sedan vid 21.30. Var riktigt skönt utvilad i morse.

 

I dag är det 3 år sedan jag lämnade mitt ex. Herregud 3 hela år har gått... vilken resa det har varit. Jag var endast 16 år när vi träffades och åren med honom har verkligen format mig. Han kommer alltid vara en del av mig, min historia, mitt livsöde. Jag kommer alltid vara stolt över styrkan jag inte trodde att jag hade, styrkan som tog mig hit där jag är i dag. Ni som levt i ett liknande förhållande som jag hade, ni vet, ni vet exakt vad jag gått igenom och vad som krävs för att orka ta sig upp igen.

 

Det här året har varit det år då jag tycker jag som person förändrats mest, gjort mig fri från det gamla och utvecklat egenskaper och intressen som är viktiga för mig. Jag styrs inte av vad han tyckte jag skulle/inte skulle göra längre men förut var det en stor del av mitt liv. Jag känner att flykten inte längre är "nuet" utan börjar bli ett minne, jag identifierar mig med det som finns i mitt liv nu, inte det som varit. Rädslan i vardagen börjar sakta minska, jag kan duscha utan att behöva låsa gallergrinden vilket jag inte kunde förut och nästa steg är att inte blir lika rädd och orolig när jag hör ljud utanför dörren (när gallergrinden är olåst) och när det knackar/plingar på, det skulle kännas som en sån frihet att slippa stressen det skapar inombords.

 

Om ca 5 månader hoppas jag att jag är tillräckligt stark för att klara av ett avslag på kvarskrivningsansökan, eller för att eventuellt själv endast ansöka om sekretessmarkering. Jag vill leva som alla andra, den dagen jag kan vakna upp utan skyddad identitet och fortfarande känna mig trygg är en dröm! Det är en bit kvar dit och just därför skulle jag känna att sekretessmarkring skulle vara ett steg närmare att helt avsluta kapitlet som varit. Jag vill ha mitt liv tillbaka, friheten jag hade innan jag träffade honom. Det var 9 år sedan "livet innan honom", det är många år och jag vet aldrig om jag någonsin kommer känna det jag kunde innan de här 9 åren.

 

Då och då i dag har jag tänkt på det som hände den här dagen, men skulle inte säga att det varit speciellt mycket. Livet fortsätter... man har nya minnen och funderingar. För en gångs skull får andra tankar ta mer plats, tankar som är viktigare för mig. Jag vill endast minnas styrkan från den dagen, inget annat.