tystlidande

Kom precis hem från M. Sickade sms till henne på förmiddagen och frågade om hon ville hänga med på en promenad, fick inget svar så jag tog mig ut själv eftersom jag bestämt att jag skulle motionera idag. Hade ingen lust, det tog emot, kände mig trött och ville bara lägga mig i sängen... men har man lovat sig själv så har man. Tänkte ta en långpromenad, men efter att jag gått 1 km kände jag att jag hade sånt spring i benen att jag började springa, tänkte "jag kan ju springa 1 km eller så länge jag orkar i alla fall och sen gå resten". Jag vet inte om det var det det där "springa så länge jag orkar" som gjorde att jag lyckades springa 9 km (!) i dag. Det längsta jag sprungit tidigare är 6,34 km, trots det var denna tur den bästa och lättaste jag någonsin sprungit. Tänkte inte ens springa idag, tyckte det var för varmt, men jag tror det var det där icke tvånget som gjorde att den psykiska spärren släppte. Innan har jag tänkt "jag måste springa x km", och kroppen har känts tung som bly... jag ska nog börja tänka om, börja anpassa mig mer till dagsformen och låta mig springa så långt jag orkar den dagen. Jag hade egentligen ännu mer att ge idag, men började få lite känningar i knäna och jag har lärt mig att det är lika bra att stanna då änna att börja pressa sig till max och skada sig.

 

Medan jag sprang fick jag ett sms som jag läse när jag var klar, hon hade haft problem med telefonen och därför inte svarat men undrade om jag ville komma till henne, så jag hoppade in i duschen, åt medans jag stretchade, gjorde mig i ordning och cyklade sen i väg. Var skönt att träffa henne, få prata ut om både det ena och det andra. Är ganska trött nu och tänkte börja gå och lägga mig, proppen i avloppet är fixad så man har ett problem mindre när man vaknar i morgon. Bara jag får bukt med den lila läckan också då skulle det vara toppen.