tystlidande

I dag hämtade dom urnan. Får rysningar av att höra ordet, tänker på att han nu ligger där i, tillsammans med brevet vi skrev. Ordet får mig att tänka på att han verkligen inte finns längre, aldrig någonsin mer kommer jag få se honom på ett annat sätt än på bild. Tänder ljus vid hans bild jag haft på min byrå sen jag flyttade in nästan varje dag, när jag känner att jag behöver göra det. Tänker redan på hur jag vill göra på 1-års dagen... ska åka till det huset han dog och på kvällen tända massa ljus och placera ut dom så de formar ett stort hjärta på tomten så han kan se det från himlen.