tystlidande

Jobbade över 1 timme idag (till 18 istället för 17) och börjar 7 i morgon istället för 8. Slutar dock tidigare eftersom jag ska till psykologen som vanligt så det blir inte så slitsamt, men i sommar väntar en hel del övertid så det är bara att ladda inför det.

 

Tycker det känns så befriande att ha klippt av håret, jag tänker alltid att allt gammal sitter kvar i håret eftersom topparna ju är flera år gammla, man kan till och med ta ett hårstrå från en människa och se hur personen levt under hårets tillväxt! Mina toppar var säkert 6-7 år "gamla", och det var 3 år sedan jag lämnade mitt ex, alltså fanns hår kvar sen tiden med honom. Den värsta tiden med honom. Lidandet fanns kvar i håret på något sätt. Låter säkert helt galet men om ni tänker efter så är det ju lite så. Förut höll jag mig nästan krampaktigt fast vid att allt skulle vara "som förut", vågade inte göra stora förändringar eftersom jag nästan fick panik av tanken att ännu en sak i mitt liv skulle bli annorlunda, att jag skulle bli för annorlunda. Kanske var jag också rädd för att han inte skulle tycka om mig om vi mot all förmodan skulle träffas igen? Rädd för att återigen få höra hur ful jag är och hur mycket jag äcklar honom, hur jag totalt saknar stil och att jag borde kolla mig runtomkring och ta efter alla tjejer som går förbi, de som vet hur en riktig kvinna ska se ut. Det utseendet jag hade hade han godkänt, varit med och bestämt, påverkat och utvecklat. Nu är det inte så längre, nu är det jag som bestämmer vad jag vill ha och vad jag trivs med. Jag lyssnar på mitt hjärta, på mina tankar, "vad är det jag vill"? Jag har haft en tendens att vilja ha bekräftelse och "okej" från min mamma efter att jag lämnat honom, men den här gången sa jag inte till någon att jag skulle klippa mig eller bad om något råd om hur jag skulle göra det.