Fri i tankar och känslor när jag är själv
Jag har hamnat i en period där jag inte har lust att träffa någon alls, vill bara vara själv och göra sånt som gör mig glad. Jag orkar inte kompromissa, ta hänsyn, anstränga mig, känna att man blir dömd om man gör eller säger något som inte passar personen man är med osv. När jag är själv känner jag mig helt fri, fri i tankar och känslor. Jag gör precis vad jag vill när jag vill.
På midsommar när hela familjen träffas (+ några bekanta) har jag valt att avstå, men de har nog svårt att förstå varför. Jag har egentligen ingen riktigt bra anledning, förutom att jag helt enkelt inte vill. Det är jobbit att resa och det finns saker jag vill göra här istället, inget viktigt men det betyder mycket för mig och gör mig glad. Jag har ingen lust att sitta och prata bara för att prata, svara på frågor från personer som egentligen inte bryr sig och känna att man inte passar in. Halva mitt liv är en lögn och jag måste sitta där och låtsas, låtsas att allt är så bra hela tiden fast jag egentligen skulle vilja säga exakt hur jag känner, vad jag tänker, vad mina riktiga problem är. Ibland på jobbet tänker jag att jag har lust att bara ställa mig upp och skrika ut " hallå alla, jag har skyddad identitet, bara så ni vet" och liksom få det överstökat. Det är komiskt att jag ofta får höra att jag är den gladaste personen de vet, många tvivlar på att jag har några problem alls i livet utan att jag bara glider runt i ett lyckorus. Ja verkligen...
Väntar nu på att vädret ska bli bättre så jag kan ta en promenad och jogga, det regnade precis men solen är på gång så jag tar nog mig ut vid 8 om vädret ser ut att hålla i sig.
Kommentarer
Svar:
Jag känner igen varenda liten känsla du beskriver. Tänk på att det bara har gått ett år, jag kände också som du då, ibland undrade om jag någonsin skulle få den där livsgnistan tillbaka och bli den jag en gång varit. Jag tror vi har haft/har väldigt lika personligheter och på personer som oss kanske det blir större kontrast mellan nu och då? Det blir en sorg att man inte längre har den platsen man en gång haft, utan snarare håller sig undan och livet blir ofta ett enda stort allvar. Det är en sorg att man inte längre tar lika lätt på livet, jag kanske aldrig kommer göra det igen och det är något som självklart gör ont, speciellt när jag ser andra som är som jag en gång var. Men om jag tänker på allt som den här erfarenheten har lärt mig så väger det verkligen upp mot det negativa. Jag har utvecklats, blivit en person som jag aldrig hade blivit om det här inte hänt, jag har lärt mig att älska mig själv...vilket jag aldrig någonsin gjort förut. Bara det är stort. Jag har träffat fantastiska människor och bor i en stad som gör mig lycklig och jag är stolt över mig själv för, jag har lyckats skapa ett liv jag älskar, helt på egen hand.
Mitt tips är att prata, prata med människor som vill lyssna. Det är så skönt när man får ut sina tankar i ord, det är som att man släpper luften i ett för hårt pumpat däck. Glöm aldrig att idag kommer bara vara ett minne om 1 vecka, vi tror alltid att livet kommer vara som det är precis nu, men det är det ju aldrig. Se till att skapa ett liv du vill ha :) det tar tid men till slut når man dit.
Kul att du följt min blogg så länge! Tack för dina ord, tusen kramar till dig!
Tystlidande
Trackback
