Trött och orkeslös
Gick ut och sprang vid 10, det var väldigt få mäniskor ute vilket var skönt. Idag var det en sån där dag då det snabbt blev jobbigt, men jag kämpade på i 4,4 km i alla fall och kände inget alls i vaden. Det började duggregna under min uppvärmingspromenad så jag började springa och tog en annan runda än den vanliga för att hinna i fall det skulle bli spöregn men det blev det aldrig. När jag kom hem kände jag mig jätte trött så jag duschade, åt mat och sedan la jag mig i sängen och halvsov i 2,5 timmar. Känner mig fortfarande seg och orkeslös.
I morgon ska jag till frisören 12.00, ser fram emot det!
Kommentarer
Svar:
Hej! Nej mitt ex har inte fått något straff eftersom jag inte anmält honom. Ihop med polisen kom vi fram till att jag inte kan få tillräckligt bra och långvarigt skydd vid en anmälan. Mitt ex är grovt kriminell och det spelar in i att skyddet inte räcker.
Psykisk misshandel är definitivt straffbart! Det svåraste är väl, som även vid fysisk misshandel, att bevisa det på något sätt. Har man gått hos psykolog eller haft någon myndighetskontakt medan någon form av misshandel pågått har man en stor fördel. Men det är aldrig omöjligt, man kan alltid försöka. Om man tror/vet att det inte kommer uppstå en livsfarlig situation vid en anmälan skulle jag alla gånger råda en person att göra det, jag önskar att jag hade fått den upprättelsen. Jag letade upp en gammal flickvän till mitt ex för ett tag sen och pratade om saker han utsatt oss för, och hon sa att hon önskar att hon hade anmält honom för då kanske det som hänt mig inte hade hänt, och jag känner samma sak... jag önskar att jag skulle kunna rädda kvinnan som blir utsatt efter mig (speciellt eftersom jag tror att han kommer döda nästa kvinna). Men tyvärr är risken för stor.
Tystlidande
Svar:
Att anmäla tror jag i slutändan ger frid i kropp och själ, men kan tänka mig att processen är riktigt jobbig! De som tar sig igenom det beundrar jag. Håller tummarna för att det går din väg.
Ja det är många motsatta känslor inom en, men till slut försvinner saknaden och känslan av att man har förlorat något... man inser att man vunnit sitt liv tillbaka. Man måste tillåta sig sörja utan att ge efter och ta kontakt, det är nyckeln till friheten om du frågar mig. Jag är överlycklig att aldrig mer behöva ha en så störd människa i mitt liv och ingen ska någonsin igen få försöka ta mitt liv ifrån mig. Det man känner efter att man lämnat ett misshandelsförhållande är sådana känslor mannen sett till att man ska känna, som i mitt fall t.ex. trodde jag att jag aldrig skulle klara mig utan honom och fick panik av tanken att vara ensam... men egentligen älskar jag att vara ensam och känner enormt lugn när jag är det. Han fick mig att tro/känna att ensamheten var något oerhört obehagligt och skrämmande och jag fick panikångest av bara tanken att inte ha honom vid min sida/bli lämnad ensam, det var känslor han hade intalat mig att jag hade... jag VET att det inte finns en chans att jag hade känt så om han inte hade "arbetat fram det" på ett utstuderat sätt som han gjorde.
Jag förlorade mig själv till honom, min personlighet och vem jag var raderades och han formade mig till en person han ville att jag skulle vara... jag tycker det är hemskt obehagligt att han lyckades. Men nu står jag starkare på andra sidan och jag vet nu mer än någonsin vem jag är och vad jag vill.
Tystlidande
Svar:
Jag fattar inte att jag heller kunde hamna där, eller på ett sätt fattar jag, men ändå inte. Jag var deprimerad och hade mycket problem när jag träffade mitt ex, jag trodde han skulle rädda mig från allt det jobbiga och göra mig lycklig. Jag drömde om hur lyckliga vi skulle göra varandra och hur bra vårt liv skulle bli tillsammans. Jag var väldigt ung när jag träffade honom.. jag skyller väl på att det är därför det blev som det blev.
Det där med att lita på människor igen är jätte svårt, och det är jobbigt att hela tiden vara på sin vakt. Jag märker att jag ofta undviker människor (även nya nära vänner jag träffat här) för att jag är rädd för att de ska utnyttja mig, såra mig eller i värsta fall fysiskt skada mig. Det är det sistnämnda som är mitt största problem, min rädsla för att människor ska skada mig, men då gäller det främst okända personer. Jag är jätte rädd för personer med händerna i fickorna och reagerar starkt om någon går konstigt, jag kan också få "flashbacks" om jag ser något som påminner om mitt ex och kan tappa uppfattningen om tid och rum för en kort stund vid dessa tillfällen. Det är ibland smärtsamt att ha så svårt med tillit, man kan bli väldigt ensam och nästan aggressiv eftersom man hela tiden känner att man måste skydda sig själv mot "faror". Jag vet inte om du som jag har svårt att lita på både män och kvinnor eller om du främst syftar på män? Jag vet i alla fall för min del att det kommer vara jätte tufft att inleda ett förhållande för att man har så mycket i bagaget, den killen kommer få gå igenom mycket innan det kan bli som ett vanligt förhållande och alla kanske inte är beredda på att gå igenom det för min skull? Man är ju känslig för vad någon säger, och hur personen säger det osv, man är mycket känsligare för tonläge och kroppsspråk och jag vet att jag skulle kunna totalt bryta ihop om jag uppfattade en kille jag är ihop med som hotfull (även fast han definitivt inte är det, men jag uppfattar det så). Det kommer vara en lång väg men man får kämpa och hitta någon som är beredd att kämpa med en...
Tystlidande
Trackback
