tystlidande

Tog fram cd-skivor med gamla bilder som jag har här hemma för att leta efter gamla bilder på mig och han som jag tänkte visa M, när någon berättar saker får man ju upp egna bilder i sitt huvud så som man tolkar det som sägs, men som inte riktigt eller inte alls stämmer överrens med hur det verkligen var och ibland kan bilder säga mer än tusen ord, vissa av bilderna säger mer än jag någonsin kan förklara. M har ju samma historia som jag och jag har fantiserat ihop bilder i huvudet av det hon sagt men när hon visade en bild på mannen hon varit ihop med så fick jag en helt annan förståelse på något jätte konstigt sätt... jag förstod liksom allt hon berättat bättre. Jag trodde hennes fd pojkvän var en blond "anabola torsk" men jösses så fel jag hade! Vet inte riktigt vad jag fick det ifrån...?

 

Ibland kan det kännas enklare när någon får se hur han såg ut, hur vi interakterade med varandra, hur oycklig och livlös mina ögon såg ut, men samtidigt ibland lyckan när jag var med honom. Jag hittade även två videofilmer jag helt glömt bort, korta videofilmer som egentligen tillhör han och som han har filmat. Jag kollade på de båda och på den ena pratar han i slutet... de orden, den rösten, det är så bekant, när jag spolade tillbaka gång på gång kan jag inte fatta att den underbara rösten slog mig, torterade mig, ville se mig död och totalt blåste mig. När jag hörde orden så blundade jag och kände hur ont det gjorde inom mig. Jag ville tillbaka, till den killen han var i just den stunden, jag ville höra de där orden igen, få den frågan "ska vi åka eller?" och höra det där speciella hmmm:andet han gjorde efter... jag ville tillhöra igen, vara en enhet, vara något för någon. Jag ville vara viktig igen, precis som jag var för den gruppen då, jag ville sitta där igen, skratta, känna att de bryr sig. Saknaden och sorgen sköljer över mig när jag skriver det här, det gör så jävla ont och mitt hjärta och min kropp bara skriker efter det där igen, jag vill känna allt det underbara som jag gjorde i stunderna med dom. Hela mitt liv kommer jag leta efter det igen, det bra i det förhållandet och i det livet som jag lämnade och jag vet att jag nog aldrig kommer hitta det igen... det kommer endast förbli minnen och en enorm sorg i mig och tanken förgör mig inifrån.

 

Jag var så rädd för ensamheten, för att förlora tillhörigheten... livet är enklare nu än jag föreställt mig, men jag känner mig så vilsen...