tystlidande

Fan vad jag hatar när det ringer på dörren, låt mig va! Stör inte mig!

 

J kom hit vid 15 och 18.30 ringde det på dörren och tätt efter följde några snabba knackningar, J och jag satt och prata och jag tystnade direkt, ställde mig upp och smög lite hukad direkt mot nycklarna till gallergrinden och låste den. Pulsen steg och jag skakade, jag behövde inte säga något för J förstår varför jag reagerar som jag gör och att jag blir så himla rädd. Efter ca 15 sekunder gick jag mot dörren igen för att titta i titthålet, ville se vem det kunde vara men personen var försvunnen. Fan alltså vad jag tycker det där är jobbigt, jag får upp hemska bilder och tankar i huvudet och är jätte rädd för att något ska hända, att han har hittat mig och är ute efter att döda mig... psykologen säger att det är just det här som är posttraumatisk stress, jag trodde faktiskt inte jag hade det längre, vet inte varför men jag trodde det liksom hade "gått bort" eftersom jag inte har lika mycket mardrömmar längre osv. Jag sa till J att jag inte vågade följa med till bussen den här gången eftersom det är obehagligt att gå hem själv, tror inte ens jag skulle våga gå in i porten för jag skulle tro att han stod och väntade på mig där. J har stor förståelse för mig och min situation och det känns skönt.

 

Efter en sån här "händelse" vågar jag inte gå ut förens dagen efter, jag är så uppskrämd trots att jag vet med all sannolikhet att det inte var mitt ex som ringde på, det är ett automatiskt "system" i kroppen som sätter igång och som jag inte kan styra. Jag undrar dock vem det var som stod bakom dörren, vem vill mig något? I morgon ska jag hem till M efter psykologen, blev så glad när hon idag frågade mig om jag ville komma, mår bra av att vara med henne och hennes barn.