tystlidande

Var det inte precis julafton? Nej tydligen inte, vi är redan inne i mars och jag förstår nästan inte hur tiden kan gå så snabbt. 31 juli i år har det gått 3 år sedan jag lämnade mitt ex, när jag precis hade lämnat honom trodde jag aldrig att jag skulle komma dit jag är idag, jag trodde heller aldrig att jag skulle sluta älska eller sakna honom. Vi människor tror alltid att dåliga saker ska vara för alltid, att det aldrig blir bättre, men fan vad mycket bättre det blir om man bara står ut. Hade jag gått tillbaka, trott att det skulle bli bättre, hoppats på förändring och fortsatt kämpa så hade jag haft ett liv fullt med smärta, jag hade bara blivit värre och värre misshandlad och tillslut kanske det hade gått så långt att jag fått något livslångt men av skadorna. Man kan aldrig bli lycklig med en kvinnomisshandlare. Jag har förstått nu att det jag kallade kärlek inte är kärlek, kärlek är något vackert som kan göra ont ibland, men det ska inte göra ont för att någon slår den andra eller säger fula och kränkande ord, utan det är en helt annan smärta.

 

Jag börjar mer och mer sakna ett förhållande, jag vill uppleva riktig kärlek, jag vill veta hur det känns när någon verkligen genuint bryr sig om en. När jag och M sitter och diskuterar med hennes son D så inser jag hur bra man kan bli behandlad om man bara hittar rätt kille, ett förhållande handlar om att både ge och få, inte bara ge som det var med mitt ex. Jag gjorde allt för honom, men vad gjorde han för mig? Han kunde inte ens göra en sån liten sak som att köpa någon ingrediens som saknades när han var på väg hem, utan det fick jag gå och göra själv även fast han hade bil och det skulle ta honom några få minuter. Han ville att maten skulle vara klar när han kom hem så jag var tvungen att springa till affären och tillbaka för att hinna. När han hade ätit klart så gick han direkt ifrån bordet (även fast jag inte var klar) och satte sig och kollade på tv så jag fick sitta själv och sedan ta hand om allt efter maten själv medans han satt och klagade på att det tog lång tid. Jag har inga problem med att göra sådant, jag tycker inte man måste dela upp alla sysslor men får man ingen uppskattning och respekt och personen totalt skiter i hur man mår så är det inte okej.

 

Håller på att tvätta nu, skulle träffat D 15.00 men han behövde sova. Vet att han sover väldigt oroligt och har mycket mardrömmar så jag förstår att han är trött och i natt hade han inte sovit något alls. Man ska ta hand om sig själv. Vi skulle höras senare när han vaknat så jag ska nog städa lite här hemma och försöka ta det lugnt, behöver ladda inför nästa vecka.