tystlidande

Har sån ångest. Kom hem nästan precis 00:00, har varit med M och hennes barn hela dagen, från 11.30 till nu. N (son till M) skulle flytta ihop med sin flickvän och jag hjälpte till, inte så mycket med bärandet utan mest städandet i N lägenhet. Mot kvällen samlades alla i den nya lägenheten, M:s familj och tjejens familj... och sen jag där mitt uppe i allt. Vi drack lite champagne och åt god vegetarisk mat och satt sedan i vardagsrummet och pratade. Fast jag pratade väl egentligen inte så mycket, mest med tjejens pappa vid matbordet men sedan satt jag tyst och bara lyssnade på de andra, kände att de inte riktigt var där för att lära känna mig direkt. Det var första gången M träffade tjejens familj och hon var nog nervös.

 

Varför jag har ångest vet jag helt ärligt inte, kanske är ledsen över min egna livssituation? Såg att det låg en bok på någons väska där det stod "våldsutsatta kvinnor - samhällets ansvar", var lite märkligt att en bok med just den titeln låg där, tänk om de hade vetat vad som hänt mig, att jag är en av dessa våldsutsatta kvinnor som lever med skyddad identitet. Man märkte ganska tydligt att barnen (vuxna barnen) i familjen kanske inte riktigt varit med om vad jag kallar "stora problem" och då satt jag och undrade varför just jag var tvungen att få ett så tufft liv så tidigt? Jag kan inte ens träffa min familj när jag vill och kan känna mig väldigt utanför, det är dom där och sen är det jag här, jag missar så himla mycket av saker som händer och det känns som vi har så olika liv. Ett syskon till mig ska gifta sig i sommar men jag kan inte gå på bröllopet eftersom chansen är alldeles för stor att mitt ex får reda på det och dyker upp eller följer efter mig... jag får bara höra om allt sånt här, jag får inte vara med, vara där, uppleva. I allt de förverkligar i bilder fattas jag, det är som att jag inte finns, som att jag är död...