tystlidande

Kom på att jag nu har bott i den här lägenheten i 2 år nu, om 4 månader är det 3 år sedan jag flydde från min före detta pojkvän.

 

Jag har det jobbigt med mig själv just nu känner jag, mycket blandade känslor i kroppen och en oro för framtiden. Jag blir arg för att jag har problem med vissa relationer och att jag har så stora tillitsproblem, jag känner mig ensam och på ett sätt tänker jag ensam är stark samtidigt som jag inget hellre vill vara en del av en gemenskap, men jag är så himla rädd för att bli lurad. INGEN ska få mig att känna att jag inte klarar mig utan personen igen, jag vill aldrig gråta och känna den där smärtan igen när man förlorar någon man verkligen tycker om, ingen ska få lämna mig, ingen ska få ljuga mig rakt upp i ansiktet och gå bakom min rygg, ingen ska få skratta åt mig, utnyttja mig och sparka på mig... jag försöker skydda mig mot allt det där och det gör mig ensam och misstänksam mot alla, så fort jag anser att någon bryter mot vissa "moralregler" jag har tappar jag direkt respekten för personen och tillåter inte han eller henne komma nära mig... fast det är inget personen får reda på, jag fortsätter som vanligt men börjar passa mig för vad jag säger och undviker att umgås mer än nödvändigt.

 

Jag tror hela världen är min fiende, jag tror alla vill skada mig på något sätt, jag tror att alla (vänner) kommer sälja mig till djävulen så fort de får chansen. Ibland blir min syn på världen nattsvart och det stör mig, jag fösöker förändra mitt sätt att tänka, ifrågasätta om det jag känner verkligen är rätt men jag tycker alltid människor "bevisar" för mig att jag måste skydda mig mot dom. I vissa typer av relationer undrar jag om jag har för höga förväntningar, att det är därför jag alltid blir besviken? Men vad är rätt? Och vem bestämmer det? Ska man gå emot eller lyssna på sina känslor?