tystlidande

Vi hade väldigt trevligt hos M igår, kom dit vid 18.30 och kom hem 01.45. Vi satt och pratade massor om allt mellan himmel och jord, det blev aldrig någon film för vi hade fullt upp med våra diskussioner och berättelser. D var inte där så det var bara jag och M, hennes son Js gick ut och träffade några vänner men kom hem vid 12 igen men han satte sig aldrig med oss. När jag vaknade i morse hade jag nästan ångest för att jag berättat så mycket för M, saker som knappt någon vet och som är extremt blottande. Jag tycker det är jobbigt att berätta sina innersta tankar och känslor för de visar verkligen vem man är, bakom allt annat. Jag är rädd för att hon ska döma mig, tycka mindre om mig...eller något. Dock så berättade även M mycket för mig, vi har en speciell kontakt som man sällan får med personer man träffar och M säger alltid att jag är speciell för henne och att jag är som en del av hennes familj. Nästa vecka eller veckan efter det ska jag och M skicka en bukett med bud till den fantastiska arbetsförmedlaren som medvetet förde oss samman, både jag och M är så enormt tacksamma för det och vi vill visa det men en stor bukett till honom. Tror att han kommer bli jätte glad.

 

I morse vaknade jag efter 6 timmars sömn och var för pigg för att somna om men för trött för att ens orka öppna ögonen, tvingade mig ändå upp och kände mig illamående, har inte känt mig som människa förens nu. Träffade J vid 13.30 och fick verkligen anstränga mig för jag var så trött att jag knappt orkade prata. Inte kul alls.

 

Fick ett sms från tjejen som mitt ex var ihop med innan mig igår, hon jag pratade med i telefon för två månader sen. Hon frågade om allt är bra med mig och jag tyckte faktiskt det var ganska jobbigt att se smset från henne, på något sätt vill jag lägga mig det med henne bakom mig och trodde faktiskt att vi aldrig skulle höras igen. Svarade på sms idag eftersom jag såg det så sent igår men hon har inte svarat än...