tystlidande

I dag tänkte jag på hur lycklig jag är här. Jag är fri på ett sätt jag aldrig hade kunnat vara i den andra staden och jag har fått ett liv jag aldrig tror jag hade fått om jag hade bott kvar, inte ens om jag inte hade träffat mitt ex. Jag har träffat nya människor som gjort mig till en person jag är nöjd med att vara, en person som jag är stolt över att vara. Jag hatar inte mig själv längre, jag kollar mig inte i spegeln och säger "du är ful, äcklig, motbjudande, kan aldrig göra rätt, straffa dig själv ditt äckel, du förtjänar att lida...". Ibland hör jag hans röst som säger alla de saker jag sa till mig själv, men det är det, det kommer inte från mig längre, det är inte min egna röst jag hör. Han röst kommer försvinna med tiden, jag hör hur den tystnar mer och mer för varje gång.

 

Det som gör mig olycklig just nu är den nya ansökan om skyddad identitet, jag vet att jag inte kommer få kvarskrivning, chanserna är så sjukt små. Varför får jag inte fortsätta vara lycklig och fri, varför får en myndighet bestämma över min lycka och mitt liv? Det gör ont när jag tänker på det och jag är så rädd för att dö, jag är rädd för att han lyckas ta ifrån mig livet och allt som kommer med det. Ibland tänker jag att det är onödigt att planera för framtiden för jag kanske ändå inte får uppleva den. Det där med döden är nog svårt att förstå för personer som inte upplevt dödsångesten som kommer när man tror att man ska dö, den ångesten är något av det värsta jag upplevt och den slutar aldrig göra sig påmind. Om ca 2 månader är det 3 år sedan jag lämnade honom, flydde därifrån. Jag undrar om poliserna från den dagen tänker på mig någon gång? Om de undrar vad som hände tjejen med de bryta revbenen, rödgråtna ögonen och den stora väskan som de släppte av på ett hotell. Jag såg på polisens ögon och hela ansiktsuttryck när han vände sig om i bilen mot mig att han tyckte synd om mig, kanske undrade hur jag hamnat där i baksätet i deras polisbil, vad som hänt på vägen till just den stunden där i bilen.

 

Jag vet inte hur jag ska orka mig igenom ansökan, hur jag ska orka vänta på svaret om mitt öde. Känns som jag måste njuta av friheten nu för den kanske inte kommer på många år igen. 1 januari 2014, snälla kom aldrig.