tystlidande

Jag mår jätte dåligt just nu, de senaste timmarna har varit... ja jag vet inte ens. Jag önskar att det var någon här som kunde trösta mig, tårarna rinner och jag vill springa iväg från mina känslor, lämna dom här och aldrig komma tillbaka och hämta dom. Mitt hjärta är tungt och det snurrar i mitt huvud, i morgon gifter sig en av mina syskon och jag kommer inte vara där, mitt systers blivande man som jag känt i över 10 år ringde nyss och sa "det skulle vara så roligt om du kom, jag kan till och med komma och hämta dig, vi vill ha dig här...". Jag blir lycklig samtidigt som jag blir så jävla ledsen, lycklig för att de vill ha mig där, för att jag betyder något, till och med så mycket att de är beredda att hämta mig med bil eller betala tågbiljett... ledsen över att jag är den enda som inte kommer vara där, jag kommer missa denna stora dag och jag vet att jag kommer ångra mig. Det här är ett aktivt val jag gjort p.g.a. att jag är rädd för min säkerhet men det gör ont, ont att jag måste göra det valet. Medan jag sitter och gråter märker jag att mina katter kommer närmare, de känner nog min smärta, förstår att något inte är som det ska. Ena katten lägger sig på stolen brevid mig, nära min fot jag har på stolen, den andra ligger nedanför. Vad hade jag gjort utan dom? De är mitt ljus i mörkret...

 

Innan samtalet från min systers blivande man pratade jag med J, vårt samtal var en enda stor röra. Stackars J. Orkar kanppt med mig själv, hörde min egna röst och ville bara stänga av den, få tyst på eländet. Jag börjar bli förbannad på mitt liv, eller snarare situation. Jag vill snart inte gå med på det här längre, jag vägrar vara rädd mycket längre till! Jag vill ha ett liv som alla andra, känna frihet när jag kliver utanför dörren, vägra låta ondskan styra. Det är lätt att säga, men jag ska kämpa, kämpa för min rätt till mitt egna liv. Önskar bara att det fanns någon vid min sida som kämpade med mig...