tystlidande

Tog mig till sportaffären idag tillslut, det var kritiskt där ett tag men det var skönt att komma ut och jag passade på att ta en promenad på ca 35 minuter till busstationen där jag brukar byta buss om jag tar bussen hemifrån mig. Väl i affären köpte jag en helsvart cykelhjälm (från märket Etto) som fått bäst-i-test 2012 och träningsbyxor som jag letat efter hur länge som helst, har alltid varit något som saknats på byxorna eller så har de suttit konstigt.

 

På vägen hem bestämde jag mig för att gå av i stan och passa på att handla lite på ICA och sedan ta bussen hem därifrån. När jag handlat klart och var på väg till busstationen såg jag en av de två killarna som jag träffade med M för några veckor sedan komma gående mot mig, när han kommit tillräckligt nära log jag och sa "hej, är det bra med dig?", han sken upp men sa "jag tyckte att jag kände igen dig men kopplar inte riktigt...", precis när jag börjat förklara vem jag var kollade han in i mina ögon och sa "ja du är ju hon med ögonen ja!". Vi började prata lite och han sa "min bror har inte kunnat sluta prata om dig sen den där dagen"... vi båda hade lite bråttom men han sa att jag måste komma förbi hans jobb någon dag och jag lovade att göra det.

 

Efter vårt "möte" så började jag tänka på min situation, tänk om de (han och hans bror) visste att jag flyttat hit pg.a. de omständigheterna som varit och att jag har skyddad identitet, tänk om de visste att jag knappt har några vänner och ingen familj här, att jag är så ensam som jag ändå är... ja tänk om de visste hela min livshistoria, hur skulle de reagera då? Skulle det vara avskräckande? Tråkigt och ointressant för unga killar? Det tänker jag ofta på när jag träffar olika människor, tänk om de visste... killen jag träffade idag tror nog med all säkerhet jag har massa vänner i min ålder, går ut och festar och att hela livet är en dans på rosor, att mina största problem är att jag inte hittar något att ha på mig på morgonen. Ibland kan det kännas lite komiskt när jag tänker på det.