tystlidande

Drömde om några killkompisar jag hade för 10 år sedan i natt, det var en sån där dröm som gav mig en härlig känsla inombords. Jag kände mig betydelsefull och älskad, och den vänskapen jag hade med dom är något jag verkligen saknar. Jag känner mig ofta osynlig på något sätt, jag lever ensam och har inte någon eller några som jag delar livet med... när man t.ex. har en familj som man träffar ofta delar man livet med dom, samma sak gäller med vänner, men jag har inte riktigt något av det. Jag lever ett separat liv från alla andra. Både med och utan vilja. När jag var hos psykologen PA så pratade vi om det här, och han sa en intressant sak (som egentligen är så självklart) som fick mig att börja fundera; Du säger att du vill ha nära vänner, men så fort någon kommer för nära så stöter du bort dom, hur ska du då få det du så gärna vill ha?". Jag måste komma på ett sätt att lösa det här, måste släppa in någon riktigt nära och hantera paniken med psykologen. Bli av med rädslan för att bli sviken, huggen i ryggen eller lämnad. Jag gör mig själv olycklig...