tystlidande

Jag är så trött på att plugga, sen 11.30 har jag pluggat ca 1-1,5 timme och sedan haft paus, pluggat 1-1,5 timme och sedan haft paus osv... och allt känns bara som en röra i huvudet. Jag vill få det här provet överstökat så jag aldrig mer behöver läsa den där boken! Vissa stunder känner jag mig värdelös och vill bara lägga mig ner och gråta, det är så svårt att få in allt jag läser, så extremt mycket fakta och detaljer.

 

M skickade sms till mig för några timmar sedan och skrev att hennes ex man som misshandlade för ca 18 år sedan och som hon har barn med är döende. "Vad skönt för henne" tänkte jag direkt, hon kommer aldrig mer behöva terroriseras av honom för han har faktiskt med nått års mellanrum sedan hon lämnade honom försökt få kontakt men han har inte varit hotfull (det är vissa omständigheter kring det som jag inte vill skriva om men som skulle förklara en del). Det är dock många år sedan han sökte upp henne rent fysiskt men i början hade hon ett helvete, jag har varit väldigt skonad från sånt. M ska åka till staden han finns, och vad jag uppfattade det som, träffa honom. Jag reagerade när hon skrev det eftersom jag känner att jag själv aldrig hade gjort det, fast det beror på i vilket syfte egentligen, hon kanske vill ha ett avslut? Säga några sista saker? Få ett förlåt? Jag vet inte...

 

På grund av resan dit kommer hon inte hit på lördag vilket jag tycker är jättetråkigt. Jag såg verkligen fram emot det och jag hade behövt det. Känns som det alltid blir såhär, men det kanske är för att jag bara "snappar åt mig" det som är negativt och fastnar på allt dåligt som händer och "glömmer bort" det positiva? Jag gick faktsikt för någon dag sedan och tänkte på att hon skulle komma och tänkte "tänk om hon avbokar träffen...det skulle vara så typiskt" och såg det nästan framför mig (sådär som man gör när fantasierna spinner i väg) och mina "katastroftankar" hade rätt. Använde mina sista pengar till att köpa sånt jag tänkte vi skulle äta och satsade verkligen på att det skulle bli mysigt och så blir det såklart såhär. Ensamhetskänslorna gör sig påminda i dessa situationer, och känslan av att alla sviker en, att jag bara har mig själv. Jag hoppas ni förstår att det här egentligen handlar om något större än att M inte kunde komma för jag har all respekt för hennes vilja och beslut, men situationen bidrog till känslor och tankar. Måste börja möblera om i huvudet, tänka och göra annorlunda, ändra på reaktioner - ja det är mycket som jag aktivt verkligen tänker börja jobba med igen tillsammans med psykologen när provet är över. Det krävs en förändring.