tystlidande

Behöver skriva av mig lite ångest, allt känns så jobbigt just nu. Psykologen har inte hört av sig och jag är jätte rädd för att hon inte kommer göra det heller... känner mig lämnad åt mitt öde. Jag trodde aldrig att hon skulle svika mig på det här sättet, att hon i alla fall skulle se till att jag får annan hjälp när hon är borta men ingen bryr sig. Som vanligt bryr sig ingen.

 

Jag känner mig ensammast i världen, finns det någon annan ung kvinna där ute som sitter i en stad ensam utan familj, släkt och när vänner? Jag har mina katter, det är det enda jag har och de betyder hela världen för mig. De låter mig aldrig vara ensam, när jag är ledsen blir oroliga och försöker få min uppmärksam, när jag ska sova lägger de sig tätt intill och ger mig värme. De får mig att skratta och de får mig att känna mig älskad. Utan djur vore mitt liv ingenting...

 

Jag vill inte vara missnöjd, önska att jag hade ett annat liv, men vad ska jag göra? I går när jag pratade med M så sa jag "har du tänkt på att ingen frågar mig hur det går med allt eller hur jag mår, är inte det lite konstigt? Inte ens cheferna på jobbet har frågat mig en enda gång hur det går"och hon höll med... jag undrar om det är för att min situation gör människor obekväma, de vet liksom inte hur de ska hantera det? Eller är de för själupptagna för att bry sig? Min familj låtsas som ingenting, vilket är jätte jobbigt för mig. De beter sig som om att inget har hänt och de har ingen aning om att jag ska ansöka om förlängt skydd i december och jag säger inget för att jag vet att de inte "vill" veta. Jag känner mig ofta som en främling i min egna familj, och det är svårt att känna mig som en del av deras liv när jag bor här och de där. Det spelar ingen roll hur ofta man pratar i telefon, eller hur många mms man skickar, vi är ändå inte en del av varandras vardag eller minnen på samma sätt som om vi hade bott nära varandra. Jag var så rädd för ensamheten när jag var ihop med mitt ex, bara tanken på att behöva vara ensam var så skrämmande. Men här sitter jag, ensam, precis så som jag var rädd för att det skulle bli. Förut var det i alla fall jag och han mot världen på ett sätt, nu är det jag mot honom och hela världen.

 

Hur ska jag förändra min situation? Jag vet inte alltså... jag sitter fast på något sätt. Samtidigt som jag inte vill vara ensam, så vill jag det. Människor stör och irriterar mig många gånger, det finns så många som är själviska och inte har någon känsla för andra eller andras känslor. Jag hatar att man behöver vara bland sånna och försöka bita ihop, de tar min energi och det blir ett falskt spel. Jag vill inte spela sådana spel. Jag vill att det ska vara äkta.

 

Har ätit massor av choklad i dag fast jag inte borde, men jag behövde det. Det är lite som en tröst när det inte finns något annat.