tystlidande

Skickade ett mail till mottagningen där jag träffar psykologen i går och fick ett svar i dag som jag läste medan jag gick på löpbandet på gymmet mellan en löpsträcka (sprang i intervaller). Psykologen blir borta minst en månad till stog det...

 

Tänkte ni på samma sak som jag när ni läste minst en månad till? Minst kan betyda att hon blir borta hur länge som helst. Jag kände på mig att det skulle bli såhär, och jag tror att jag kanske aldrig kommer träffa henne igen. I morgon får jag besked från mottagningen om hur de ska hantera det här, om jag får träffa en ny eller hur det blir. Jag ska alltså kanske dra om allt som jag pratat om med psykologen i snart 3 år, försöka få den personen att förstå allt som jag känner och tänker. Det är verkligen inte lätt och orkar jag det? Vill jag det? Jag vet inte... jag har egentligen ingen lust att börja om men samtidigt behöver jag all hjälp jag kan få. Jag klarar inte livet ensam.

 

Som jag nämnde tidigare var jag i alla fall på gymmet efter jobbet. Hade glömt gymkortet hemma så jag fick cykla hem och hämta det. Sprang i intervaller i 45 min (7km) och körde roddmaskinen 10 min (2 km) och sedan sittande benpress (35 kg). Sedan började det välla in så mycket folk att jag bestämde mig för att gå. Cyklade förbi mataffären och köpte massa nyttig mat.