tystlidande

Fick i dag jag besked om att psykologen blir borta till december (men jag tror det kan bli längre) och att man kan få hjälp tills hon kommer tillbaka om man har behov av det.Jag har sagt att jag behöver få träffa någon, känner att det blir för jobbigt annars. I dag har jag inte mått bra, har lust att sjukskriva mig och stänga in mig hemma men det går ju inte riktigt.

 

Jag blir trött på människor runtomkring mig, de får mig att må dåligt med deras beteenden och sätt att säga vissa saker. Man kan inte vara sig själv utan måste göra sig till, spela fult spel för att ingen ska trycka ner en och hela tiden hålla koll på vart man har olika människor. Jag hatar det. Jag vill inte känna de där obehagliga känslorna som vissa framkallar.

 

Jag blir olycklig av alla känslor jag känner just nu, jag vill att livet ska flyta på och att jag ska få vara lycklig. Varför ska det vara så svårt? Jag tror jag skulle känna mig mer tillfreds med livet om jag kände att jag var påväg någonstans (mot ett mål) eller gjorde något som jag brann för eller betydde något för mig. Jobbet känns ganska meningslöst och även fast jag är glad över att jag har ett jobb så är det absolut inte där jag vill vara egentligen. Jag vill annat, jag vet att jag har så mycket mer att ge än jag gör nu. Hade jag inte haft min historia hade jag kunnat ta fler chanser, vågat mer. Jag kan inte leva fritt och hoppa på vad som helst, eller ens söka vilka jobb som helst eftersom jag har skyddad identitet (är svårare att få arbetsgivare att vilja anställa). Jag sitter fast i ett liv jag inte vill leva.