tystlidande

Psykologen är ytterligare sjukskriven en månad till, till 10 oktober. När jag fick det beskedet fick jag lust att skriva "hon behöver inte kontakta mig för en ny tid" för ibland när saker inte går som jag vill blir jag sådär, som en trotsig 3-åring. Fast det är väl när jag känner mig sviken eller lämnad jag blir så... inte för att psykologen svikit mig för att hon är tvungen att vara sjukskriven men jag kan känna att om jag inte har henne så har jag inte någon och jag känner mig ensam just nu och får inte heller någon annan att prata med. Jag hatar när jag låter det här hända mig, att jag blir beroende av någon som försvinner. Jag vet ju inte om hon någonsin kommer tillbaka egentligen och jag tror faktiskt inte jag har lust att gå till någon annan heller egentligen. Nu tar jag ut katastrofen i förskott men så måste jag göra för att vara förberedd och hinna komma på hur jag ska hantera det om det blir så. Sån är jag. Jag tycker inte om förändringar utan att ha en b-plan.

 

Eftersom jag enligt anställningskontraktet slutar 15.00 på tisdagar (egentligen för att gå till psykologen gick jag hem då. På jobbet behöver de inte veta att jag inte går dit just nu. Ska ut och springa om kanske 30 min, hoppas jag orkar springa långt. Har ätit riktigt bra lördag-måndag, men i dag har jag druckit ca 30 cl cola och åt lite onyttigare middag som bestod av tacogratäng, tacochips och dipp. Men resten av dagen har varit bra, till frukost blev det havregrynsgröt med hallon, till mellanmål keso, en kiwi och en apelsin och lunch vegetarisk lasagne med fulkornsplattor. Att dricka cola i dag var riktigt illa men jag behövde nog en "sockerkram" som jag kallar det. I morgon fortsätter jag igen med hälsosamma maten, förhoppningsvis springer jag av mig det jag åt i dag.