tystlidande

Luftrenare på jobbet

Min sockerfria månad går bra, såklart haha. Det har ju endast gått 4 dagar men jag känner inget jättesug direkt och imorgon blir det inte i närheten av så onyttigt som jag brukar äta på fredagar. Det blir t.ex. apelsinjuice istället för cola och nötter istället för chips på kvällen. Jag slutar tidigare imorgon eftersom jag ska till Anders och efter det ska jag träffa J på det vanliga stället och ta en sallad eller något, var ett tag sen vi sågs nu men det blir ju lätt så.

 

Jag har fått en luftrenare vid mitt skrivbord på jobbet, jag har nyst och näsan har runnit och det är antagligen p.g.a. allergi och jag har ju även eksem på läpparna och händerna som kommer och går och som började när jag började jobba där så imorse kom avdelningschefen med en broschyr och sa att jag fick välja vilken jag ville ha. Jag valde den på bilden nedan efter att jag läst på och jämfört olika och avdelningschefen åkte och hämtade den på eftermiddagen och jag monterade ihop den. Blev jättesnygg inrednigsdetalj och nu hoppas jag att den fungerar bra så jag slipper mina problem. På måndag 8.15 har jag tid hos en privat läkare som min arbetsplats har avtal med och som vi får gå gratis till för att kolla upp vad exakt jag är allergisk mot, om dom nu lyckas lista ut vad det kan vara.

 

 

Jag vill bara "tacka" dig för att du har skrivit den här bloggen, och fortfarande skriver. Det ger mycket till alla oss utsatta, och det ger framförallt mig styrka till att orka med denna process.

Jag har dock inte lyckats lämna ännu. Inte helt.

Jag har själv varit på skyddat boende och gjort polisanmälan som sedan lades ned. Jag ville ej vittna mer på grund av rädsla och tron om att han äntligen hade fattat. Det finns barn i bilden också som gör att jag vill vara så resonlig med honom som möjligt. Men jag börjar fatta att det inte går att resonera med en sån människa.

Jag har dock inte varit med om det våld du har utsatts för, inte i närheten! Det som skulle kunna klassas som misshandel var väl när vi bodde utomlands. Annars har det mest varit dödshot, näven framför ansikte, kastat saker på en, slagit en med kuddar, puttat på en så att man ramlat, spottat, tryckt in en i väggen, lättare örfilar, svartsjuka som ledde till isolering, och så vidare. Men aldrig så att jag har börjat blöda eller behövt söka sjukvård. Om jag ska vara ärlig så minns jag inte ens allt våld!

Jag har alltid trott att han har handlat i affekt, men när jag tänker tillbaka så finns det nog en medvetenhet bakom det han har gjort. För ju mer isolerad jag blev desto mer trappades våldet upp, och ingen ånger visades då heller, utan det förtjänade jag. När jag är mer närmare min trygghet, mitt land och min familj, så ändrades nyansen på våldet. Då var det mer psykiskt misshandel och slag med kuddar, puttningar och framförallt hot.

När jag skriver det här tänker jag nog ändå att jag har blivit utsatt, men ändå så känns det som att jag inte har blivit det. Extremt jobbiga ambivalenta känslor!

Men jag är glad, uppriktigt glad, att det går bra för dig nu och att det bara kan bli bättre. Det ger mig styrka, kraft och hopp!