tystlidande

I fredags efter veterinären kände jag att jag inte ville vara själv och frågade då M som skjutsade mig om hon ville komma till mig eller om vi skulle hitta på något men hon sa att hon inte kunde men att vi kan träffas nästa helg. Just i sådana tillfällen känner jag mig så ensam och sårbar, jag behövde verkligen någon som kunde stötta mig och hjälpa mig få tankarna på annat än provsvaret... och trösta mig om jag hade brytit ihop. Jag inser att jag är ensam, familj och vänner är två skilda saker, familjen ställer upp oavsett vad (om man har turen att ha en sån familj) och vänner ställer upp efter att de ställt upp för sin egna familj. För mig har det aldrig varit skillnad mellan vänner och familj, jag har haft många kompisar men få vänner just för att vänner är några jag ser som en syster eller bror och skulle göra allt för. Alla tänker inte som jag, inte när det kommer till kritan.

 

Ibland kommer funderingar på om jag kanske ska flytta närmare min gamla hemstad (men ändå tillräckligt långt bort för att kunna leva fritt) för hur länge orkar jag leva såhär? Jag kan inte sitta och skylla på alla andra, jag vet att jag är en stor del i varför jag känner mig ensam men jag tänker aldrig umgås med människor som jag inte känner något intresse för eller utbyte av bara för att man ska kunna kalla några kompisar och vara omgiven av massa människor. Jag saknar att ha riktiga nära vänner. Jag ger det ett år, sedan måste jag börja tänka om, tänka nytt.