tystlidande

Det svider i ögonen, har gråtit nästan konstant sedan jag fick samtalet. Är tacksam över att jag har en familj som förstår, som känner samma sak som jag när det gäller djur. Min syster ringde och frågade om jag ville att de skulle komma, eller att bara hennes man skulle komma (jag och hennes man har varit nära vänner i över 10 år och var vänner innan de blev tillsammans) och jag brukar säga att det inte behövs, men nu behöver jag det nog.

 

Imorgon vid 13 ska jag på bio med M och en annan tjej, känns sådär. De ska ringa om de sista provsvaren imorgon också så jag hoppas jag slipper ta samtalet är jag är med dom. Jag ber till Gud att det ska se bra ut och jag hoppas av hela mitt hjärta att min älskade katt endast behöver byta foder eller liknande. Snälla håll tummarna för min katt, jag vet inte hur jag skulle kunna klara mig utan henne...

 

Jag försöker att inte tänka på det, låtsas som att allt är som vanligt. Om jag någon gång ska ha tur i livet, snälla låt det vara nu, nu behöver jag det mer än någonsin. Jag måste försöka sysselsätta mig så jag inte tänker så mycket, men jag har lust att bara sitta och glo in i väggen. Var stark, säger jag till mig själv, var stark.