tystlidande

När jag var med Han ville jag aldrig kännas vid tanken att jag skulle lämna honom. Även fast jag visste att han aldrig kommer förändras, att jag inte vill gifta mig med honom och att vi inte har någon framtid tillsammans så blev jag jätte ledsen av att tänka på det. Vi hade så många underbara minnen tillsammans och jag hade ju drömt i flera år hur underbart liv vi skulle få och hur bra vi skulle ha det. Jag levde på drömmarna...

Innerst inne visste jag ändå att det skulle komma en dag då jag skulle få nog, då han skulle misshandla mig så grovt att jag inte kunde stanna längre. Han blev grövre och grövre i sitt våld på kort tid och rädslan för att dö växte inom mig. Så en dag för inte så länge sen kom den där dagen då jag insåg att allt var över, att jag aldrig mer skulle behöva höra de elaka orden, känna hans knytnävar mot mitt huvud och frukta för mitt liv såfort han tände till.

Det han inte visste var att jag planerat den där dagen i över 1 år. Jag visste vad jag skulle göra, vad jag skulle packa och vart jag skulle ta vägen. Det fanns de som redan visste min situation och mina planer så när det väl hände så gick allt snabbt. Jag visste vart jag skulle ringa och jag behövde inte dra allt en enda gång eller förklara något och jag är så glad att jag förberedde mig. Jag hade redan i 1 år känslomässigt förberett mig på det här och därför tror jag jag mår bättre än vad jag annars skulle göra idag och är så säkert på att jag inte vill leva med en person som honom.

Jag gav mig själv tid att acceptera mitt öde, att jag aldrig skulle kunna komma tillbaks till min hemstad och  behöva släppa allt för att bygga upp ett helt nytt liv någonstans i Sverige eller utomlands. Jag hann även bygga upp lite av min självkänsla otroligt nog medans jag fortfarande var med honom och därför är jag så säker på att jag tog rätt beslut, jag förstod att jag har ett värde.

Det finns en person som hjälpt mig igenom allt det här, och jag är evigt tacksam till dig! Du räddade mitt liv.