tystlidande

Klicka på länken och läs om alla de 195 kvinnor som blivit dödade av sina män, pojkvänner och ex-män sedan januari år 2000. Det finns en liten kort beskrivning om vilka de var och hur de blev dödade.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/dodadekvinnor/

Ja, skit. Mitt möte gick skit. Allt är skit. När jag gick därifrån kände jag att jag lika gärna kan dö, den känslan försvann ganska snabbt men det känns inte alls bra... har dock inte så många andra val än att bara acceptera att jag inte kommer få någon hjälp, ALLS. Egentligen förstod jag att det inte skulle gå speciellt bra idag, men jag hoppades verkligen, det här var ju det sista jag hade. Känner mig helt tom och vet varken ut eller in, men jag måste ta mig en funderare över hur jag ska börja leva och göra för att få ett så fritt och fungerande liv som möjligt utan att det hotar min säkerhet. Så jag lever nu fungerar inte så länge till, jag måste komma på en ny "handlingsplan".

Fick dock ett tips om något som ska vara effektivt att ha i väskan; vitpeppar (lite förvånande), avledande och ska göra väldigt ont att få i ögonen. Ta bort plastlocket med små hål så att du kan kasta mycket på samma gång.

Vad skönt med fredag! Har varit en lite jobbigare vecka på flera plan och känner att jag behöver lite vila och inga måsten så den här helgen har varit efterlängtad. På tisdag morgon är det dags för möte på praktiken, har lite ont i magen inför det eftersom jag inte riktigt vet hur framtiden ser ut. Allt hade ju varit så mycket enklare om man kunde göra som "alla andra", som tex söka vilket jobb som helst,  jag kan inte ha jobb där man träffar mycket människor/syns och dessa jobb är ju enklast att få när man inte har utbildning inom ett specifikt område, jag kan heller inte söka jobb hur som helst eftersom man då riskerar att fel uppgifter kommer "i omlopp"... och tyvärr är inte det här det enda problemet när man söker jobb, det finns hur mycket som helst man måste tänka på och vissa saker kan man helt enkelt inte ens göra.

Jag tycker också det är väldigt läskigt att man gång på gång påminns om hur känsliga datasystemen egentligen är och när man är tveksam till hur personuppgifterna förvaras och ifrågasätter säkerheten så får man alltid hör att man inte alls behöver oroa sig och att deras system är så bombsäkert något kan bli... men ett datasystem behöver ju inte ens bli hackat för att personuppgifter hamnar i fel händer, jag vet av egen erfarenhet hur lätt det är att få ut uppgifter man egentligen inte har rätt till och många gånger kan även olika myndigheter rabbla upp uppgifter jag inte ens bett om eller sånt de absolut inte får ta över telefon även fast jag frågar efter det. Hur kan de vara säkra på att det är jag? De känner inte mig och majoriteten av samtalen är med personer man aldrig pratat med förut, så vem som helst som har kvinnoröst kan ringa och låtsas vara jag, bara de kan mitt personnummer.

Det finns också "specialgrupper" på många ställen man ringer till som ska vara "experter" på hur man gör vid skyddad identitet men som ger helt fel information, så man måste alltid tänka själv och avgöra hur korrekt informationen verkar vara (genom att ta reda på "bas" information och upprätta regler för sig själv som man alltid håller sig till, tex att ingen kan tvinga ur en ens vilken del av staden man bor i även fast det säger att de "måste" veta för att kunna hjälpa en, för det ska kunna hjälpa en utan att veta detta). Det finns ingen myndighet förutom skatteverket som vet eller ska veta vart man bor och därför tillhör jag alltid "stadskontoren" när det handlar om kontakter som är uppdelade och utgår ifrån vart man bor.

I grunden handlar mycket om att alltid vara väl påläst och veta vad man har rätt till att dölja, för man stöter ofta på människor som påstår att man "måste" en massa men det handlar bara om okunskap från deras sida. Ring personkontakten på skatteverket och hör dig för om du är osäker i vissa situationer istället för att göra något förhastat eller påtvingat, känns något fel så gör det inte alls för din känsla säger dig något som det oftast ligget nått i.

Det skyddade boendet jag bodde på var en stor villa med 3 våningar, men det kan se ut på alla möjliga olika sätt beroende på vart du söker skyddat boende och hur stort skydd du behöver (detta avgörs av dig och socialtjänsten tillsammans). Vissa skyddade boenden består av egna lägenheter som i ett hyreshus och det finns även ställen där du delar en vanlig lägenhet med andra och alla har ett varsitt rum, men som sagt det kan se olika ut, ett tips är att ringa till det skyddade boendet och höra efter hur det ser ut hos just dom, du kan även på vissa boenden få komma på besök och kolla om du är orolig/rädd för vart du kommer hamna. Där jag bodde fanns det 8 rum i olika storlekar, alla på översta våningen. Vissa hade handfat på rummet (i de större rummen) men annars delade man på toaletter, dusch, kök och tv-rum. I rummen fanns det säng/sängar, garderober, byrå, spegel (matbord och stolar i de större rummen) samt en del andra saker gjorde det lite mer hemtrevligt. På baksidan fanns en trädgård med högt stängsel, men det var väldigt sällan någon vistades där.

I köket fanns två spisar, 4 kylskåp och 2 frysar och man delade halva kylskåpet med någon annan och alla hade några frysfack var. Trots att det var 8 personer (både ensamma och familjer) som samsades om 2 spisar så var det sällan "kö" till spisarna, när man bor där blir det lite si och så med mattiderna så alla åt lite när som helst. Det fanns 1 matbord och ofta åt man tillsammans med nån annan som också åt, men när jag ville vara ensam tog jag upp maten på rummet och åt där.

Det fanns 4 tv-rum, men konstigt nog trängdes alla oftast i en eller två av rummen, kanske för att man oftast inte ville vara ensam? Det fanns de vanliga kanalerna 1-6:an, tv4plus, Discovery, tv11, tv4 fakta. Det fanns även ett datorrum med en dator med internet som man fick använda, men vissa hade med sig bärbar dator med trådlöst internet (som man stod för själv). På vissa skyddade boenden finns det tv-uttag i rummet så om man har en egen tv kan man titta på tv i rummet. "Gym" fanns, med 2 gåband och 2 cyklar men de var i ganska dåligt skick så ingen använde dessa.

Vi delade på 4 toaletter och ett duschrum med en dusch och ett badkar. Till duschen kunde det bli kö vissa gånger, men det flöt ändå på ganska bra.

1 gång/vecka kom volontärer som lekte med barnen och bakade, ordnade filmkväll, pysslade, gick till parker m.m med de som ville. De kunde även hjälpa en kvinna som var rädd för att gå ut att handla eller följa med henne om hon ville ta frisk luft. De som hade barn som kände att de behövde en stund för sig själva eller behövde gå på möte kunde få hjälp med barnpassning nån/några timmar. Det finns även barnpedagoger som finns som stöd till barnen och de har samtal (om föräldern samtycker till det) och aktiviteter för dom.

Tyvärr fick man inte ha med sig husdjur, och som jag uppfattat det får man inte det på de flesta skyddade boenden pga allergirisken. Men man kan alltid ringa och höra med personalen hur reglerna ser ut på just det boendet och de kanske även vet hur man ska lösa det hela eftersom det finns många kvinnor som flyttar till skyddade boenden som har djur.

Det är socialtjänsten man kontaktar när man vill flytta till skyddat boende, och de i sin tur tar kontakt med boendet. På vissa boenden finns det personal endast några timmar/dag och på vissa dygnet runt. Där jag bodde kom personalen 8 på morgonen och gick hem klockan 15-16 på eftermiddagen, ibland även vid 17. De hade sitt kontor vid ingången där de oftast höll till. Personalen var väldigt noga med att försöka att inte gå upp till de boendes våning då de ville att vi skulle känna oss trygga och det inte skulle vara massa springande där, det var vår privata våning där endast vi som bodde skulle vistas. Personalen kan bl.a hjälpa till med att ringa samtal, följa med på möten, ta kontakt med diverse myndigheter och de följer även med på rättegångar med de som anmält om man vill det. Var inte rädd för att be om hjälp, de finns där för din skull!

I huset fanns 2 olika larm, det ena var ett tyst direktlarm med knappar som satt lite överallt i huset som man kunde trycka på om något hände (direktkopplat till polisen) och det andra var ett vanligt larm som man kunde sätta på innan man skulle sova (eller på kvällen om man var rädd) så ingen skulle kunna bryta sig in. Jag var med om en händelse där då vi var tvungna att ringa polisen, och de har hög prioritet på larm som kommer från skyddat boende så de var på plats väldigt snabbt.

Kommer i ett senare inlägg skriva allt om hur det var att bor där, från första gången jag klev in i huset tills jag lämnade det.

När man lever i ett misshandelsförhållande kan man hamna i farliga situationer där man behöver hjälp. När jag var ihop med han var det i början var det inte alls tänkbart för mig att ringa 112 när jag blivit hotad och slagen eftersom jag inte ville att han skulle få problem. Jag var även rädd för vad han skulle göra mot mig om jag gjorde det och eftersom han var grovt kriminell så lärde han mig att man absolut aldrig får prata med en polis och han pratade om det så ofta att jag till slut blev rädd för poliser. Men i slutet av förhållandet misshandlade han mig så kraftigt att jag var rädd för mitt liv och min kurator var den som fick mig att förstå att det var okej att ringa 112 om något hände och att polisen inte ville något annat än att hjälpa mig. Vid en händelse där jag lyckats springa i från mitt ex ringde jag 112 då jag var livrädd och trodde han skulle döda mig, jag vill inte uppge mitt namn eller adress för jag var fortfarande osäker över att jag ringt polisen men kände att jag inte hade något annat val. De hittade mig pga mitt mobilabonnemang, mitt namn och min adress var ju registrerat på nummret så de sökte upp det när jag inte vågade säga vem jag var. Jag vet aldrig vad han hade gjort mot mig om polisen inte hade kommit, det var min räddning i den situationen som hade kunnat sluta riktigt illa. Jag kommer aldrig ångra att jag skaffade det där abonnemanget och skulle nu utan tvekan ha abonnemang om det inte var för att det är en säkerhetsrisk.  

Varje år mördas mellan 13-20 kvinnor av en man de har nära relation till. Om Du lever i ett misshandelsförhållande är den statistiken ett skäl nog till att lämna. Många, inklusive jag, har tänkt "det händer inte mig", även de kvinnor som har blivit mördade. Man tror att just jag och min man har en speciell relation som inte är likadan som de där andra kvinnorna som lever i ett misshandelsförhållande har med sin man, eftersom min man älskar mig och vi har ju det bra ibland och vi har det jätte bra när vi väl har det bra. I alla sånna här relationer finns det bra och dåliga stunder, inte bara i din. Jag kan ta mig själv som exempel; mitt ex har gjort saker för mig som jag inte tror någon annan människa skulle göra och vi hade en väldigt speciell personkemi, vi var som gjorda för varandra, precis som Du kanske också känner för din man i vissa stunder? Men vi är värda mer än de slag och ord vi får ta mellan de bra stunderna, det är inte normalt att ha det så i ett förhållande. Par bråkar alltid, det kan man inte komma undan, men i en frisk relation blir man inte slagen eller kallad för hora, blir Du behandlad så är det något som är allvarligt fel.

Och om du blir slagen, även fast det inte händer ofta; det blir alltid värre. Man kan inte förändra de här männen om de själva inte vill ha hjälp. De säger förlåt men slår dig ändå igen för de anser att de har anledning till att slå. De ångrar sig inte även fast de gråter, för har man gått över den gränsen att aldrig lägga handen på en kvinna finns det ingen väg tillbaka. Om du inte ser någon anledning att lämna för din egna skull, gör det för dina barn, din mamma och pappa, för dina systrar och bröder och alla som älskar dig.

Alla de kvinnor som blivit mördade av en man de har nära relation till är kanske rädda för sitt liv när mannen i vissa stunder är väldigt vålsam och uttalar hot, men tror inte han ska döda dom. Ändå blir de det. Det är ingen skillnad mellan Dig och de kvinnorna. Ingen alls. Det finns ingenting som talar för att hon inte skulle kunna vara Du. Jag tror ända skillnaden mellan de kvinnor som blivit dödade och vi som fortfarande lever är att deras män hade kommit till det stadiet att de gjorde verklighet av sina hot, de tog inte bara upp den där kniven utan de högg också, eller tryckte av pistolen.

Jag har alltid haft en teori att olika män kommer till olika stadier olika snabbt; vissa börjar inte slå förens efter kanske 10 år, medans andra börjar slå redan efter några veckor. Och bara för att mannen inte börjar slå förens efter 10 år betyder det inte att det snabbt kan gå över till extremt grovt våld eller att han faktiskt dödar. Man vet aldrig vad de är kapabla till och även fast man tror att man känner dom har man ingen aning. Fortsätt inte kämpa för att förhållandet ska fungera och att han ska sluta slå, kämpa istället för att komma därifrån och få det liv du alltid drömt om.

Jag ångrar att jag inte lämnade tidigare, det hade kunnat kosta mig mitt liv.

Den traumatiska stress som uppkommer hos individer som varit med om ett psykiskt trauma kan indelas i fyra symptomgrupper:

Känslomässiga (affektiva) reaktioner med dödsångest, minnesbilder, nedstämdhet, vredesutbrott och skuldkänslor.

Beteendeförändringar såsom oförklarlig trötthet, irritabilitet och utbrott samt en tendens att dra sig undan

Psykofysiologiska reaktioner som sömnsvårigheter, muskelspänning och ljud- och ljuskänslighet är vanliga.

Inställningen till sig själv, omgivningen och tillvaron som helhet påverkas. Det kan till exempel röra sig om misstänksamhet, overklighetsupplevelser och existentiella grubblerier. Ovanstående symptomgrupper är ”normala” och vanligt förekommande efterverkningar efter ett psykiskt trauma och betyder inte i sig att den aktuella individen kommer att få en framtida psykisk ohälsa.

Graden av traumatisering påverkas av en rad faktorer som bl.a. individens tolkning av händelsen, omhändertagande, tillgänglighet till stöd och skydd m.m. En traumatiskt händelse behöver inte nödvändigtvis leda till långsiktiga besvär. En bra livssituation, tillräckliga inre resurser och en fungerande omgivning kan leda till att individen kan återgå till en väl fungerande vardag och även i vissa fall uppleva att man utvecklats som människa.

Den traumatiserade behöver tala med människor om sin upplevelse, sina tankar, känslor och farhågor. Ofta många gånger och även om de mest plågsamma detaljerna. För den som drabbats av PTSD eller andra mer komplicerade efterverkningar räcker oftast inte släkt och vänner till utan man behöver någon form av professionellt stöd med kunskaper inom området. Det kan också vara aktuellt med medicinering av sömnbesvär eller svåra ångestbesvär.

Nu har jag bott här i 2 månader och 1 dag, och som jag skrivit förut så trivs jag verkligen. Nästan varenda kväll umgås vi, sitter och pratar, spelar spel, tittar på tv m.m. I början är det alltid lite jobbigt men nu har jag kommit in i allt och det går på rutin. Man känner sig mer hemma och tar för sig och det är skönt att man kan vara sig själv. Vissa av oss är som en familj här och det känns så underbart att få känna gemenskap i en sån här situation. Jag har fått vänner och även fast alla kommer försvinna åt sitt håll så kommer man alltid hålla kontakten på ett eller annat sätt.

Det är så skönt att bo på en plats man verkligen känner sig trygg på och jag vet att han omöjligt kommer åt mig här. Det är en sån trygghet för mig att jag ibland har svårt för mig att känna att jag någonsin kommer kunna släppa den här tryggheten och flytta till en egen bostad. Här kan man slappna av och man känner sig befriad från stor del rädslan som annars alltid hänger över en.

"Polisen är inte tillräckligt bra på att bedömma hur sannolikt det är att en kvinna som misshandlats av sin partner blir utsatt för våld av samme man igen. Trots att polismyndigheter har genomfört utbildningar struntar åtta av dem att använda de verktyg de har bl.a. en checklista med strukturerade hot- och riskbedömningar. De åtta polismyndigheterna är; Uppsala, Jönköping, Kalmar, Blekinge, Halland, Västernorrland, Jämtland och Norbotten (...)" står det på text-tv.

Jag har märkt själv att polisen har väldigt svårt att uppfatta hur hotbilden ser ut och tar det inte alltid lika allvarligt som de borde. Man måste oftast kräva en hotbildsbedömning för det är inget de gör per automatik, vilket jag tycker borde vara självklart oavsett vilken situation kvinnan är i. De som inte vågar anmäla borde ses som en större risk eftersom jag nog tror alla misshandlade kvinnor vill se den som gjort de så illa få sitt straff och sättas där de hör hemma men det finns en anledning till att man inte vågar och den borde tas på allvar.

Polisens informationssida om brott i nära relationer;
http://www.polisen.se/komtilloss/

När jag var med Han ville jag aldrig kännas vid tanken att jag skulle lämna honom. Även fast jag visste att han aldrig kommer förändras, att jag inte vill gifta mig med honom och att vi inte har någon framtid tillsammans så blev jag jätte ledsen av att tänka på det. Vi hade så många underbara minnen tillsammans och jag hade ju drömt i flera år hur underbart liv vi skulle få och hur bra vi skulle ha det. Jag levde på drömmarna...

Innerst inne visste jag ändå att det skulle komma en dag då jag skulle få nog, då han skulle misshandla mig så grovt att jag inte kunde stanna längre. Han blev grövre och grövre i sitt våld på kort tid och rädslan för att dö växte inom mig. Så en dag för inte så länge sen kom den där dagen då jag insåg att allt var över, att jag aldrig mer skulle behöva höra de elaka orden, känna hans knytnävar mot mitt huvud och frukta för mitt liv såfort han tände till.

Det han inte visste var att jag planerat den där dagen i över 1 år. Jag visste vad jag skulle göra, vad jag skulle packa och vart jag skulle ta vägen. Det fanns de som redan visste min situation och mina planer så när det väl hände så gick allt snabbt. Jag visste vart jag skulle ringa och jag behövde inte dra allt en enda gång eller förklara något och jag är så glad att jag förberedde mig. Jag hade redan i 1 år känslomässigt förberett mig på det här och därför tror jag jag mår bättre än vad jag annars skulle göra idag och är så säkert på att jag inte vill leva med en person som honom.

Jag gav mig själv tid att acceptera mitt öde, att jag aldrig skulle kunna komma tillbaks till min hemstad och  behöva släppa allt för att bygga upp ett helt nytt liv någonstans i Sverige eller utomlands. Jag hann även bygga upp lite av min självkänsla otroligt nog medans jag fortfarande var med honom och därför är jag så säker på att jag tog rätt beslut, jag förstod att jag har ett värde.

Det finns en person som hjälpt mig igenom allt det här, och jag är evigt tacksam till dig! Du räddade mitt liv.

Har gått från att i början sova 3 timmar/natt till att nu de senaste dagarna sova 12 timmar/natt, trots att jag också sovit några timmar mitt på dagen. Men jag föredrar att sova såhär mycket än lite, jag får glömma problemen och bara gå in i drömvärlden för ett tag...

Har varit hos läkare i veckan men har inte gått till någon i den staden jag befinner mig i, skulle aldrig riskera att det kommer fram vart jag befinner mig och speciellt inte nu när det blivit som det blivit med polisen och att det finns chans att jag blir nekad ett väldigt viktigt skydd jag ansökt om, vilket chockar mig! Jag åkte till en annan stad som ligger en bit härifrån och träffade läkare där. Har hört att privata läkare kan hjälpa en patient att vara hemlig och inte ens skriva in en i systemet, är inte riktigt säker på hur det fungerar men privata läkare är mycket flexiblare på många sätt. Jag behövde träffa läkare snabbt så jag hann inte höra mig för angående det men ska se till att göra det.

Förut när jag täkte på att jag en dag skulle behöva lämna Han mådde jag jätte dåligt, jag tänkte att det här livet jag lever nu inte skulle vara ett värdigt liv och jag ville ha tillbaka det livet jag hade innan han. För vad väljer man helst; att bo i en egen lägenhet och ha sitt liv så som man alltid känt till det med vänner och familj eller gömma sig på ett skyddat boende långt hemifrån bland massa människor man inte känner? Jag tror nog alla skulle välja alternativ ett om de nu skulle få chansen att välja. Det jag inte tänkte på var ju att i mitt gamla liv kommer han alltid finnas, oavsett om jag vill eller inte och jag skulle aldrig kunnat avslutat relationen på ett bra sätt och levt vidare det livet. Därför saknar jag inte mitt gamla liv, för det jag saknar kommer ju aldrig någonsin finnas om man tänker realistiskt. Jag skulle inte ens kunna gå utanför dörren om jag flyttade tillbaks.

I det här livet jag lever nu och har framför mig finns det hopp, i det gamla livet visste jag att det aldrig skulle bli bättre men jag insåg inte då hur underbart det här livet kunde vara, jag trodde det skulle vara hemskt och värre än det liv jag levde. Bara smaken av friheten gör mig euforisk och jag vill ha mer av det här, jag kan inte sluta längta och drömma om den dagen jag har min egna lägenhet, vänner och kan göra det jag vill.

Man ska tänka utifrån den situationen man är i och inte utifrån andras "normala" liv, det här är det bästa som kunde hända mig eftersom jag levde i ett helvete med honom. Jag ser det här som en stor chans som har givits till mig och inte ett nederlag. Jag tog mitt pick och pack och drog till ett bättre liv som jag inte trodde exicterade.

Även om människan besitter en fantastisk förmåga till återhämtning, kan ibland intryck från en livshotande händelse präglas starkt men fragmenterat, så att minnen, tankar och rädslor inte släpper sitt grepp trots att månader eller år har förflutit. När man har svårt att få sitt liv att åter fungera efter en svår händelse på grund av påträngande minnen, mardrömmar och rädsla, kan man ha drabbats av posttraumatiskt stressyndrom.

PTSD kan utvecklas efter en/flera skräckfyllda händelser som innehåller faktiskt eller upplevt hot mot den drabbade.

Symtom

Intryck och bilder från händelsen blixtrar ibland förbi, med en påtaglig här och nu-känsla.

En lukt, en plats, eller olika situationer kan utlösa återblicken och det känns som att man återupplever händelsen. Det kan kännas som om man tappar kontrollen. Ibland är det väldigt svårt att i efterhand förstå vad som utlöste den obehagliga återblicken.

Sådant som förknippas med händelsen väcker ofta obehag och blir någonting man helst undviker.

Man kan också tappa intresset, känna håglöshet och uppleva vissa känslor som avstängda.

Man kan vara lättskrämd, rycker till mer än vanligt vid plötsliga ljud och finner det obehagligt att inte ha ryggen fri. Tidigare föreställde man sig kanske att man var relativt trygg, men nu upptäcker man många faror i omgivningen.

Man får svårt att koncentrera sig och komma ihåg saker.

Det är inte heller ovanligt att man känner skuld eller skam för det inträffade, eller att man är lättirriterad.

Om man har utsatts för våld från en annan individ kan man tappa tilliten till andra människor. Detta kan leda till speciellt svåra konsekvenser om man som liten eller ung har utsatts för någonting.

Orsaker till PTSD

Det finns ingen entydig orsak till varför symtomen kvarstår hos vissa drabbade. Det är dock tydligt att undvikande av obehagliga, men ofarliga, påminnelser spelar en stor roll.

Eftersom det kan vara smärtsamt att tänka på händelsen eller möta sådant som påminner om den, är det förståeligt att man som drabbad försöker att undvika detta. Men även om man genom att försöka undvika minnen och sådant som påminner om händelsen får lindring för stunden, och man upplever viss kontroll, fungerar denna strategi sällan.

Om minnet av händelsen inte sorteras och bearbetas, riskerar man att fastna i obehagliga återblickar och undvikande: Det kan ses ungefär som om intrycken har lagrats överallt i minnesbanken, utan tillhörande information om när, hur och var – och därför är ständigt aktuella.

Källa: Psykologiguiden

Jag trodde det skulle vara massa krångel med röstningen när man har skyddad identitet, men det är bara att gå till närmaste röstlokal som finns i området och ta med sig sitt röstkort och id kort (körkort, pass eller vad det nu kan tänkas vara) och så röstar du som vanligt, det spelar ingen roll om du är skriven på en annan ort. Dock när du personröstar så kan du endast rösta på personer som representerar den ort du befinner dig i eftersom du röstar för den kommunen och landstinget. Har ingen aning om hur det fungerar när man poströstar.

Fick ett mail om att TuvaForum har slutat fungera och att det nu finns ett annat forum dit man kan vända sig om man blivit/blir utsatt för kvinnovåld och vill utbyta erfarenheter och stötta varandra

kvinnovald.egetforum.se

Jag tänkte uppdatera lite om hur det är att bo på det skyddade boendet för de som vill veta. Jag trivs som fisken i vattnet, vi kvinnor som bor här är som en familj och alla bryr sig om varandra. Man känner sig aldrig ensam, det är alltid någon i t.ex. köket eller tv-rummet som man kan sätta sig ner vid om man vill prata eller bara ha någon i närheten och i sitt rum får man vara helt ifred om man känner att man behöver det. Visst, ibland uppstår det konflikter mellan vissa men jag kommer bra överrens med alla och bara man lär sig respektera de andra och anpassa sig efter de ändå få reglerna som finns så är det inga problem.

Personalen som jobbar här är väldigt trevliga och man känner verkligen att de är förstående och bryr sig. Man får hjälp med att t.ex. ringa telefonsamtal, ta reda på nummer eller hur olika saker fungerar och har även samtal 1 gång/vecka om man vill och kan även prata med dom när som helst om man känner att man är lite orolig eller bara behöver prata av sig om något hänt m.m.

Gå in här för att hitta ett skyddat boende/kvinnjour nära dig, dit kan du även vända dig för att prata om din situation och få råd och stöd (utan tanke att flytta in).

Det kan finnas många anledningar till varför man inte lämnar, men här är några vanliga exempel:

Ensamheten
Känslan av ensamhet, att mannen är den enda kvinnan har kvar är något som får henne att stanna med en man som behandlar henne illa - för utan honom så skrämmer känslan av ännu större ensamhet. Det lilla hon har känns bättre än ingenting. Det här gör att kvinnan på ett plan lägger sitt liv i någon annans händer, någon som utnyttjar det.

Utökat våld
Kanske är det så att mannen hotar kvinnan, att om hon lämnar honom så kommer han göra hennes liv till ett ännu värre helvete genom att försöka förstöra alla hennes möjligheter till att gå vidare i livet. Han kanske hotar att förstöra hennes ekonomi, relationer och även försöka döda henne - allt för att få henne att förstå att hon inte ska och kan leva utan honom.

Om det finns barn i bilden:
Rädslan över en separation från den man som gör en illa kan också bero på att kvinnan och mannen har barn tillsammans. Tanken på att behöva lämna sitt barn ensam i mannens händer skrämmer och då kan tanken på att vara kvar och har "kontroll" över vad som sker bättre än om hon lämnar. Det kan också vara så att mannen hotar att försöka ta barnen ifrån kvinnan, eftersom han vet att det är hennes svagaste punkt.

Råd

Ett bra steg är att ringa och få en tid med en samtalskontakt hos t ex Kriscentrum för kvinnor. De är insatta i den här sortens problematik så du behöver inte förklara så mycket till en början. Samtalen där registreras inte och du behöver inte betala något för samtalen.

Kriscentrum för kvinnor kan ge dig råd och hjälp att förebereda dig för en brytning med den man som gör dig illa. Du behöver hjälp att bryta det emotionella bandet men kanske du också behöver hjälp med hur det praktiskt ska gå till att lämna din man.

Du kan också ringa Kvinnojouren där du bor för att be om råd. Om du tillfälligt behöver fly för att du är rädd att din man ska göra dig ytterligare illa så erbjuder de dig och dina barn ett skyddat boende.

Källa: TuvaForum